Man behöver inte tycka om gåsen för att gilla gåslever.
Citatet hängde en gång på ett av våra större förlags personalkylskåp. Man behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut varför.
Som kulturjournalist utsätter man sig ibland för risker som drar åt gåshållet till. För kan man verkligen till fullo uppskatta ett konstnärskap av vad slag det än vara månde om man träffat upphovskvinnan- eller mannen bakom verket och funnit henne eller honom dryg och ointressant?
Efter 20 år i branschen vet jag att en ofördelaktig upplevelse av människan bakom verket bleknar inför kraften i böckerna, bildkonsten, dramatiken eller vad det nu är frågan om. Att det inte spelar någon roll vem personen är som skapat verket när det bränner till och träffar rätt. När det verkligen bär till är vi som läsare och publik trolösa, i stunden är det bara mötet mellan oss och verket som betyder något.
Ändå måste jag erkänna att det funnits tillfällen när jag inte vågat chansa. När jag fegat ur och skickat andra på intervjuer till de mest uppskattade. På samma sätt har jag ibland undvikit biografier och personliga vittnesmål om författare eller konstnärer som jag verkligen gillar. Nöjt mig med verken, inte känt något behov av att veta något annat.
Att Slas, alltså Stig Claesson, var en minst sagt sammansatt personlighet är ju inte direkt någon nyhet för oss som läst honom. Därför hade jag ingen lust att läsa Nils Claessons, alltså sonens, Blåbärsmaskinen (Ruin) när den kom ut för några år sedan. Särskilt som boken beskrevs som en uppgörelse med den kände fadern, ungefär på samma sätt som de självbiografiska böcker som nu i dagarna diskuteras beskrivs.
Men så fick jag Niklas Rådströms lilla vackra bok om vännen, författaren och konstnären Stig Claesson som kom i våras i handen och läste eftersom jag sällan missar något som skrivits av just Rådström. Boken ledde vidare till Nils Claessons Blåbärsmaskinen och jag häpnade.
Jag vet ju vad jag hade förväntat mig. En uppgörelse och en skakande inblick i den kända familjens liv. Så hade boken beskrivits, bland annat i tv:s Babel där den omkramade Daniel Sjölin ställde samma fråga som alla andra: Har man rätt att skriva vad som helst om sina föräldrar, sin familj, sin släkt, sina vänner?
Ändå väckte Nils Claessons bok inte alls den frågan. Blåbärsmaskinen är nämligen en berättelse skriven av en författare som behärskar den svåra konsten att vittna om ett eget liv medan de döda går barfota på tidens vind. Och när Nils Claesson vittnar om sitt eget liv, vittnar han också om mitt - så fungerar litteraturen när den verkligen berör. Att han till skillnad från mig hade en känd pappa spelar i sammanhanget faktiskt ingen roll.
Så låt oss slippa alla diskussioner om litteratur som så sällan handlar om litteratur och som gärna hottas upp med förenklade frågeställningar och hastigt dragna slutsatser. För tack och lov är livet, precis som konsten, mer komplicerat än så.