Just nu pågår en utställning på Konsthallen, där konstnären Petter Hellsing ställer en hel del intressanta frågor om vår samtid som berör frågan om vår alltmer globaliserade värld och dess konsekvenser.
Och därmed är vi också inne på kulturens kärnverksamhet. För vad vore en kulturell scen som inte väckte frågor, skapade reaktioner och vände och vred på vår verklighetsuppfattning? Eller tänk om alla kulturarbetare bara strök medhårs och levererade läckra små förpackningar med glitter, glam och glamour?
Ganska intetsägande och närmast ointressant, skulle jag säga.
Missförstå mig inte. Visst finns det behov av det glittriga, vackra och lättsmälta. Men att tro att kulturen och dess uttryck skulle överleva genom att bara leverera det publiken vill ha, är detsamma som att säga att journalister bara ska skriva om det bra och goda som händer i vårt samhälle. Vilket är ren dumhet, inget annat. Ett samhälle behöver människor som både utmanar den gängse estetiken och dess väl förborgade "sanningar". Det fula, provokativa och oväntade behöver sitt ansikte, precis som det vackra och igenkännande.
Mina egna största kulturella upplevelser har aldrig varit en vacker, igenkänd väg. Snarare tvärtom. Det är då jag fått en käftsmäll, tvingats tänka i nya banor och utmanats som intrycken levt kvar längst. Det har inte alltid varit bra, ibland bara konstigt, men trots allt lämnat avtryck på ett helt annat sätt än en välregisserad traditionell version av den klassiska baletten Svansjön.
Som exempel var jag helt hänförd av Fredrik "Benke" Rydmans råa streetdance-version av Svansjön som jag såg på Dansens hus i Stockholm tidigare i vinter. Det var magiskt.
En annan ny scen som överraskar är performancekonsten. Jag har hamnat på evenemang som bara lämnat stora frågetecken och förvirring där jag förundrats över den tid och kraft som lagts ned, men jag har aldrig varit helt oberörd. Det är en scen och uttryck som bjuder på det mest oväntade, dock långt ifrån det bästa, men trots allt något nytt.
Av samma betydelse är ett rikt, lokalt kulturliv, där vår egen mångkulturella landsända är ett lysande exempel. Våra etiska minoriteter behöver kulturella uttryck för att överleva, precis som innovationer likt ishotellet i Jukkasjärvi och eventuellt en satsning på ismusik och byggande av en igloo i form av konserthall kräver vårt vinterklimat. Unika kulturella upplevelser precis lika viktiga och häftiga som möjligheten att kunna se Norrbottensteaterns uppsättning av Lars Noréns pjäs Natten är dagens mor eller se opera från Metropolitan i Boden eller Haparanda.
Nej, kulturens betydelse kan aldrig egentligen överskattas. Vi behöver alla en dos av fantasi och flykt ibland, liksom utmaningar och det oväntade. Och så en och annan käftsmäll. Det berikar debatten i vår samtid.