Jag tillbringar en dag i min sons förskoleklass och har precis frågat sexåringarna vad de helst vill läsa om i tidningen.
Vi diskuterar skillnaden mellan sagotidningar som Bamse eller Kalle Anka och tidningar med journalistiskt innehåll. Barnen vet en hel del om dagspress. Som att det brukar stå om hemska händelser, husbränder till exempel. En pojke upplyser oss andra om att det dör en människa varje dag. Det står i tidningen.
Man kan även läsa om författare som skriver barnböcker. Eller om skolelever som åker Lilla vasaloppet och vinner guldmedaljer. Om idrottslag som vinner och förlorar matcher. Om både bra och dåligt som händer eller planeras i ett bostadsområde.
På ena väggen i rummet har klassen byggt en stadsdel, enligt den metod som inom pedagogiken kal-
las storyline. Där kretsar livet kring några familjer där barnen skapat sina egna karaktärer. Området rymmer god infrastruktur och fastigheter av olika slag: bostäder, skola, badhus, riksdagshus och matvarubutik. Förskolan har placerats nära husen där småbarnsfamiljerna bor.
Barnen borde vara remissinstans för stadsbyggnadskontoret, tänker jag.
Vi pratar om att tidningar rymmer sidor där man kan tycka saker. Om att alla människor har rätt att tycka, tänka och uttrycka sina åsikter. Det betyder att en barngrupp kan kämpa för möjligheten att äta tårta i skolan varje dag. Ett sätt att lyfta frågor är att skriva till tidningen där en insändarredaktör tar emot breven.
En flicka i gruppen har föräldrar som är politiker.
- Min pappa skulle a-l-d-r-i-g bestämma om tårta i skolan.
Det vet hon tvärsäkert.
Vi pratar om att det finns länder där tidningar är förbjudna. Där en diktator bestämmer att man inte får tycka, tänka, känna och välja. Där människor som säger vad de tycker hamnar i finkan.
Sedan pratar vi om hur många tidningar man kan göra av ett träd.
- 1.000! Det är många.
Vi enas om att en nyhetstidning är en tidning även om den inte är gjord av papper. Den kan läsas i datorn eller på telefonskärmen. Likafullt är det en tidning. Men brevbäraren slipper stiga upp mitt i natten för att lämna den i brevlådan.
När barnen berättar vad de helst vill läsa i tidningen kommer déjà vu-känslan.
Sport, djur och spioner (krimnyheter). Att det är vad "läsarna vill ha" har vi hört både en och två gånger. Sexåringarna besvarar frågan utifrån fritidsintressen och förmodat underhållningsvärde. Men engagemanget är fjärran detsamma som när de tidigare, med både problemformuleringar och förslag till lösningar, stolt visat mig stadsplaneringen på väggen.
Frågan är vad de i vuxen ålder kommer att vilja läsa om i tidningen.
Oavsett vilket ska inte läsarundersökningar, klickmätningar eller slarviga föreställningar om "vad folk vill ha" styra publicistiken.
Jag läser Peter Wolodarskis söndagskrönika i DN den 10 mars, under rubriken "En god tidning får oss att tänka, känna och därmed handla". Texten handlar om tidlösa journalistiska värden; principer som måste råda oavsett om tidningen görs av träd eller läses på skärm.
En mening etsar sig fast i huvudet:
"Lojaliteten gäller demokratin och den politiska friheten, inte ägare, läsare eller andra intressen."
Det var väl ungefär det jag ville förmedla till sexåringarna.