I min barndom letade jag ofta knappnålar. Det var granntanten som gav mig uppdraget, jag hälsade på henne mest varje dag, och jag älskade mitt jobb. Hon hade ett särskilt syrum i sin lägenhet och på golvet i det rummet låg en stor och tjock matta som jag kröp omkring på år efter år.
"Du har så smidiga små händer och är skarpsynt som en hök ", sa granntanten. "Ingen plockar knappnålar så bra som du."
Smicker gick hem hos mig också på den tiden, omsorgsfullt avsynade jag kvadratcentimeter efter kvadratcentimeter på ryamattan för att sedan gå ut i köket och stolt visa upp min skörd.
Att granntanten kunde ha andra avsikter än att få sina knappnålar uppsamlade av de flinkaste fingrarna på Skurholmen föll mig aldrig in. Att hennes beröm syftade till annat än att hylla mina färdigheter var en tanke alltför främmande för att tänka. Först när jag blivit ordentligt vuxen insåg jag att hon förstås emellanåt blev hjärtligt trött på mitt babblande, att hon behövde en stunds lugn och ro för att själv få någonting gjort och därför skickade iväg mig på specialuppdrag i syrummet.
Numera letar jag sällan knappnålar, däremot söker jag ofta efter ett nålsöga.
På väggen i mitt arbetsrum sitter ett upptejpat citat ur Nam Les novellsamling Båten. I den inledande berättelsen har en ung man som går en skrivarkurs på Iowa universitet drabbats av skrivkramp. Man förstår att krampen har suttit i ett bra tag, att han helt enkelt inte lyckats skriva något på länge. Han blir alltmer desperat och frågar sig: "Hur svårt kan det vara? Det händer saker i den här världen hela tiden. Det enda jag behöver göra är att registrera dem."
Det är de raderna som sitter upptejpade i ögonhöjd ovanför mitt skrivbord. Jag har tittat på dem många gånger under det senaste året, och varje gång blivit lika glad över hur enkelt ett så stort problem kan formuleras.
Var och en som skriver böcker vet att stoff egentligen aldrig saknas, att det, som sagt, händer saker i den här världen hela tiden. Kruxet är att hitta sättet att berätta på. Kruxet är att hitta ansatsen, tonarten, stämningen, avgränsningen. Kruxet är att hitta ingången, den smala öppningen som tvingar fram stringens. Kruxet är att hitta nålsögat att trä språket igenom.
Utan nålsöga ingen form. Utan form ingen konst. Utan konst bara babbel. Och det har livet lärt mig, att babbel leder raka vägen till knappnålsplockning.