Krönika: Autencitet är en konstruktion

Bo Wideberg var en mästare på att regissera bajsnödiga skådisar. Borrandet efter ”autenticitet” bland skådisar stod honom ofta upp i halsen. ”Tänk på vad du ska äta till middag , skit i äkta! ”, kunde hans regi bestå av. Än mer förstoppad är dock musikens värld. Det finns ett outtömligt behov av att dela upp musik och dess utövare i äkta och oäkta och jag brukar ofta därför tänka på Wideberg. I synnerhet på teatern som konstform då man ser på just autencitet med andra ögon. Att låtsas, spela och vara illusionen är dess vardag.
Vari uppstår detta frapperande behov av att sortera in all musik utifrån en konstant smak-variabel? En sådan von oben-snobbism tillåter inte någon annan konstform. Musikjournalister, musiker  och inte minst musikkonsumenter stansar frekvent in frågan-vad är äkta?  Detta väcker frågor av mer filosofisk art.
Är Bruce Springsteen mer äkta än Justin Bieber? Är PJ Harvey mer äkta än Kenny G? Är Nick Cave mer äkta än Bobbysocks ?  NEJ. Låt mig förklara.
I det ögonblick vi människor skapar manipulerar vi verkligheten. Detta är en förutsättning . ”Konstens roll  är att återge sanningen” hävdar många. Är det verkligen så? Självklart inte, och den ska inte heller begränsas med detta autencitetskrav. Det abstrakta tänkandet är kanske människans största tillgång. Det skänker människor frid, drömmar och nycklar till att bryta mönster. (jag har en Mia Thörnblom-peruk när jag skriver detta). En av den moderna tidens mest hyllade genier, Bob Dylan är ett ypperligt exempel. En lögnare ut i fingerspetsarna men också det abstrakta tänkandets store apostel. Vad är sant i hans livsverk? Är det viktigt att veta? Gör lögnen honom till en mindre artist? Knappast.
Vidare har vi den emotionella aspekten och det är här många sätter sin Sonic-tidning i vrångstrupen. Om man frågar Eric Saade och Lou Reed om de passionerat älskar musik och alltid sett skapandet som centralt, kommer du få samma svar- ett rungande ja. Att jag personligen (i några sekunder) vill tortera hemlösa och undernärda pandabebisar när jag hör Eric Saade är en annan femma då det handlar om att min smak utsätts för en prövning, och att min fåfänga talar om för mig att jag ska ta avstånd. Man måste skilja dessa saker åt.  Om man för resonemanget vidare kan man också konstatera, att det hat och aversioner som gossen Saade och andra ”socker”-artister väcker ofta står i paritet med vad torterandet av hemlösa och undernärda pandabebisar skulle väcka. Jag kan tycka att detta utfaller en smula obalanserat.
Jag kan salutera vikten av att, under formativa skolår, välja sin grupp när de sociala grupperingarna utkristaliserar sig. Att tillhöra och representera är en enorm del i att växa upp. Här spelar musik , tillhörande sko, hatt och textila ekipering en enorm roll. Viktigt är dock att frigöra sig i den mån man förmår från dessa pubertalt sociala bojor i vuxen ålder.
Jag är övertygad om att Kenny G har rena motiv, passion och kärlek till musik. Det som saknas är begåvning och förmåga. Han är medioker, med option på hemsk, och måste få vara det. Alla kan inte vara PJ Harvey. Autencitet är en konstruktion och en match för vår elitistiska inre baby-Nietzsche att gå. Dessutom: Att tycka om musik är som att dansa om arkitektur.