Häromveckan släppte den geniale Patrik Backlund sin andra skiva, Wolfrunner. Det är en mörk historia där temat kan sägas utgöras av idén om att skapa sig en egen familj om man inte ryms i den man fötts in i. Det är inte helt lätt att kliva in i Backlunds mörka värld, men väl inne kommer man inte ut. Inte oförändrad i alla fall. Man har lärt sig något.
Skivan är inspelad lite överallt, mest hemma, väldigt tyst när sambon antingen sovit eller varit på jobbet. Dessutom är den gjord över en lång tid. När råd funnits, och tid.
Om detta vet jag såklart ingenting egentligen. Jag hittar på, men så låter det och känns det i alla fall.
Sarah Assbring åkte till bland annat New York för att skriva sin nya, enligt egen utsago politiska skiva. Jag tycker det hela är väl så vagt, jag hör faktiskt inte vad som ska vara så politiskt. Hon sjunger med sin barnlika röst över gamla men upphottade housebeats. Hon döper skivan till Pale fire, vilket är den engelska titeln på Vladimir Nabokovs Blek låga från 1962. En roman som Sarah Assbring enligt egen utsago inte läst. Skivan blir sämre i och med detta faktum. Och det handlar antagligen mer om mig än Sarah.
Mer om mig än om Patrik Backlund också.
Det är kontext. Nära nog ingenting existerar utan kontexten som omger det. Och vad man sedan identifierar sig med. Någon som kämpar i skogarna mellan Västerbotten och Jämtland för att få ihop livet som det är, med relationer och försörjning och föräldrar som inte vill veta av en? Eller en fotomodellssnygg globetrotter som upptäcker orättvisor alldeles för sent och snor titlar för att de består av en vacker kombination av ord? Ja, ni hör ju på dessa två retoriska frågor var mina sympatier ligger. Och att jag nog tycker att Patrik Backlunds introspektiva grubblerier är långt mer politiskt valida än Sarah Assbrings, helt beroende på denna kontext. Socialrealismen som den förre ger uttryck för är nämligen även min. Eller långt närmre min i alla fall. För inte kan jag åka iväg och skriva. Göra en Plura. Jag sitter i min egen skog och skriver det här, liksom. Tacksam att överhuvudtaget ha tak över huvudet när jag gör det.
Men, och det här är viktigt, jag är ju inte dummare än att kunna vända på hela resonemanget. En ung vuxen man som spelar gammeldags musik och tycker synd om sig själv. En likaledes ung vuxen kvinna som samlar intryck från hela världen och gör musik man kan både dansa och gråta till. Man måste ju inte välja. Men man gör det ändå. Som krönikör vill man ju få folk att välja lite. Men, man behöver inte välja som krönikören. Lyssna på skivorna, de är fina båda två.