En sån där dag när det mesta stämmer men inte riktigt, och hur det där "inte riktigt" verkligen irriterar. Man har till exempel bröd och smör och pengar och kaffe, men inga kaffefilter och det är morgon. Och ute är det inte riktigt dåligt heller, bara blött och mörkt, mörkt i ytterligare någon timme. Och man vet inte om det beror på timman eller vädret, men man ser inte om det är molnigt eller inte. Men grått är det i alla fall. Inte bara himlen heller, allt är grått. Gräset, träden, de perenna utemöblerna och djuren och människorna.
Om våren, vintern och vissa hösteftermiddagar med är det ett fenomen man uppskattar: när det mörknar, men innan det blir svart, ni vet, när färgerna liksom upphör och allt blir grått. Den färgen, ni vet, ingen färg alls bara grader av mörker som ligger som raster över tillvaron.
Det låter lite deppigt det här, tycker ni inte? Jag borde glädjas, jag har mycket att vara glad åt. Jag släpper skivor och alla älskar dem. Jag läser korrektur på en bok jag har skrivit och det ser bra ut. Och jag har el och bostad åtminstone en månad till. Vad mer kan jag begära?
Men jag vore inte jag om jag inte oroade mig. Om jag inte kände mig åtminstone lite motarbetad eller i alla fall missnöjd. Och det är klart jag begriper om denna kverulans sticker somliga i ögonen. Hade jag varit någon annan och läst om mig hade jag blivit provocerad av den här texten. Faktum är att jag blir provocerad fast jag är jag. Och tänker att det är därför jag skriver den. För att liksom straffa mig själv litegrann. Komma igång, såhär i höstrusket. För är det något jag finner än mer provocerande så är det texter om hösten där man förväntas krypa upp bland filtar och tjocksockar i jordnära färger med magen full av teer och mustiga rotfruktsgrytor och läsa böcker framför brasan emedan stormarna ryter utanför.
Jag finner den sortens texter provocerande för att de är sanna: man vill göra precis det och kan man ska man såklart. Jag är bara så trött på att läsa det självklara.
Men sådan är nu en gång för alla själva krönikeformen. I runda slänga 3.000 tecken om lagoma ämnen, lagomt formulerat och lagomt personligt. Men en lagomt tankeväckande knorr på slutet, kanske lite provocerande, så man ser att det är en verklig människa bakom orden. Inte någon som skriver texter som alla andra, men som inte heller går ut naken på bron om morgnarna och drar sig i struten och glatt hotar omgivningen. Och det är ju självklart bra. I det här vädret, den här tiden på året.
Man vill bli lämnad ifred. Dricka sitt te i sin kofta, läsa sin bok och alla andra kan dra helt åt helvete. Eller, inte så, inte börja bråka. Tvärtom. Slippa det. Bara läsa sina deckare och hoppas att snön ska komma någon gång. Och att man inte blir lika uppgiven av den. Att den här deppiga hösten bara är som alla andra höstar. En slags tillvänjning, om än något tyngre än vanligt (beroende på att sommaren var så ovanligt fantastisk i år), inför den bistra vintern då man verkligen bara sitter inne. Insnöad, både bildligt och bokstavligt.