Även om aktörerna är beredda på reaktioner av det slaget kan det få subversiva följder, karnevaliska nästan.
Var går gränsen mellan scen och publik, mellan skådespeleri och verklighet? Vad kan teatern göra och inte göra? Tankar som sysselsatte Brecht. Han hade nog sneglat en del på barnen i teatersalongen.
I går var jag på LUBU och tittade på Kainos sång, den handlar om finska krigsbarn. Det fanns två bänkrader med barn på vardera sidan om scenen. De hade kommit med buss från Boden och var väl i sju-åttaårsåldern. Innan föreställningen skulle börja delades det ut svenska flaggor. Kunde de tänka sig att hjälpa till under föreställningen? Det ville de gärna. Dessvärre fanns inte flaggor till alla, och det hördes missnöjda gnäll från bänkarna. Först tänkte jag att det kunde röra sig om en pedagogisk manöver, av typen: Alla kan inte få vifta! Sådana knep var inte främmande i den socialistiskt infärgade skolpedagogiken som rådde när jag själv gick i skolan. Men i det här fallet var det nog helt enkelt så att flaggorna inte räckte till.
Barnen sitter som små ljus. Ögonen vidöppna, och flera gap. Någon petar sig i näsan men utan att ta blicken från dramat.
Det kan nog vara så att budskapet om det ensamkommande flyktingbarnets kval och förvirring till stor del flyger över de små huvudknopparna. Medan ungarna så smått börjar vrida på sig märker jag hur en kvinna till höger om mig snörvlar upp lite gråtsnor i näsan. Efteråt när barnen får ställa frågor är de mest intresserade av rekvisitan. Ändå vill jag tro att något har satt sig.
De finska krigsbarnen har kläder av grått sticketyg, namnlappar i snören runt halsarna och sitter med hängande skallar. De ser så hjälplösa ut som bara tygdockor kan. Att ingjuta krigsbarnets belägenhet i en docka är ett enkelt men ack så effektfullt grepp - speciellt med tanke på att publiken består av individer som nyss har lämnat eller står i begrepp att lämna den ålder då dockor utgör en naturlig del av ens liv.
Dockor kan kastas hit och dit. De har ingen egen vilja. Efter eget gottfinnande kan man döpa om sin docka: den kommer inte att protestera. Dockor är barn.