Det är lättare att älska tanken än själva verkligheten för den. Jag gick två år på Kalix folkhögskola för att bli journalist. Åh, ändå mysigt att bo i Kalix. Tänkte jag. Det var det. Första två veckorna. Sedan började jag störa mig på golvet, på mitt rum som inte var fult eller för litet... Bara fel. Jag försökte. Gick på promenader längs älven. Åkte skidor i elljusspåret. Försökte påminna mig själv om hur bra jag hade det. Men jag började längta bort. Vet inte vart. Bara bort. Tog bussen till Luleå ett par gånger, gick på dåvarande O’learys. Gav efter för det ogenomtänkta och plötsliga infallet att ta hål i näsan. Efter tre veckor var det infekterat och äckligt. De där infallen faller sällan väl ut. I gymnasiet längtade jag till Gällivare. Vi har stuga där, vackert med utsikt mot Dundret. Jag drömde mig bort framför Gällivare kommuns webbkamera som skickar livebilder var tredje minut till hemsidan. Som det är nu dreglar jag över länets fastighetssidor och försöker hitta det perfekta huset. Läste om ett, lät som hittat. "Kör tills vägen tar slut". Innan 40 år fyllda ska jag kunna säga de orden till någon som kommer för att hälsa på. Det är väl det där med vardagen, att jag vill ha den men samtidigt fabulöst glamourös. En omöjlig ekvation. Och närmare tragisk än spännande. Vem kan sätta guldkant på tillvaron om man varje dag äter på guldtallrikar. Sheba luktar faktiskt dessutom lika illa som Whiskas. Lyxkatten skulle inte få det bättre. Det är bara dyrare. Min hjärna fungerar ibland på samma sätt som en brottslings tankegångar inför en flykt. Han tänker bara på minuterna, högst timmarna utanför murarna. Hur han ska överleva veckor, månader och år utan att ge sig till känna finns ingen reflektion för. Han tänker bara på att få sätta tänderna i en hamburgare. På att kanske inkassera alla pengar som ligger och väntar. Aldrig fanns det väl i Tony Olssons flyktplan med att han skulle ligga och trycka i en ladugård när polisen tog honom. Inte heller såg han förstasidesbilden på honom i kalsonger och handbojor mindre än två dagar efter utbrottsförsöket. På samma sätt är jag oförmögen att se hur fort jag egentligen tröttnar på att vara ute i skogen. Att det efter tio minuter är tråkigt att plocka hjortron. Det är inte kul att vara i bärskogen, undantaget fikarasten. Nog vet jag att det ultimata vore stadsvistelse om vardagarna och så skog och harar på helgerna. Eller kanske tre veckor om somrarna isolerad uppe på fjället. Men mellanvägen har aldrig varit min direktion. Jag är nog mer i dikena och kör med en överlastad moped. Vem bor i Mellanområdet? Skulle jag leva mellantinget kanske jag slapp sitta och gråta framför repriserna av Frufritt när fruarna kommer hem från Afrika och bedyrar sin kärlek till fina Soppero. Det är konstigt att längta efter något som jag borde hata. Eller som jag vet att jag efter ett tag skulle tristess-dö av. Men samtidigt. Var skulle jag vara utan drömmen och hoppet att det en gång blir precis som jag vill ha det. Rätt vad det är inser jag att precis nu, är det perfekt.
