Anledningarna spelar ingen större roll, men jag har i alla fall kommit fram till att det finns i huvudsak tre sätt att se på det hela. De som tänker på det förflutna, de som tänker på framtiden och de som uppfattar det mesta som något som sker just precis nu.
Rent spontant, när jag skriver ner det, så kanske det sistnämnda verkar mest attraktivt. Men jag vet inte. Det spontana är inte nödvändigtvis det bästa. Om man tänker på framtiden så kan det förstås betyda att man är en som planerar. Och det är väl bra. Och är man det förflutnas förkämpe så kanske man är reaktionär, men lika gärna kan det betyda att man är svårimponerad och inte hoppar på första bästa tåg eller trend. Och det är ju också sunt. Kanske är inget bättre än det andra, det kanske bara är Olika.
Orsakerna till att folk är som de är, de är förstås intressanta. Jag uppfattar exempelvis tiden som just nu. En skiva som kom i år betyder lika mycket för mig som en som kom för tio eller trettio år sedan. Det kan vara exempelvis en klassfråga. Jag måste hålla näsan över ytan, koncentrera mig på det. Att överleva. Jag har aldrig haft det bättre, kanske inte precis sämre heller. Jag kanske inte kommer att få det bättre heller, vad vet jag.
Det här säger jag inte för att prata om mig själv och hur jag har det så mycket. Däremot tror jag att det kan vara en anledning till att jag skriver ner saker. I den mån jag skriver terapeutiskt eller biografiskt så är det nog detta. För att komma ihåg det förflutna. För att förstå och bilda mig en uppfattning om vad som händer och kommer att hända.
Jag läste häromdagen på Pontus Lundkvists blog (http://brockbrock.com/herrlundkvist/) att det inte finns någon anledning att lista saker, skriva årsbästalistor. För att det inte är 1997 längre. Alltså, för att exklusiv kulturkunskap inte är en statussymbol längre och alla som skulle kunna tänka sig vara intresserade kan göra sina egna listor mycket bättre. I sina egna ögon då, antar jag. Men det förutsätter förstås att alla gör listor av samma anledningar. Det vill säga att alla uppfattar exempelvis tid likadant, och att det övergripande skälet till att skriva ner saker är att imponera på andra. Detta gäller säkert en del, men inte mig. För mig är det fråga om att förstå mig själv och min omvärld. Att minnas den och tvinga fram en bestämd åsikt i stället för att bara säga "å andra sidan" om allt hela tiden.
Årets bästa bloggar är:
¦ Mina fritidsintressen (adress ovan)
Långrandigt ( http://langrandigt.wordpress.com/ )
¦ Everett True på Collapse Board ( http://www.collapseboard.com/category/blogs/everett-true/)
¦ Magnus Ekelund ( http://www.djungeltrumman.se/magnusekelund)
Och några till. Det är svårt att rangordna folks bloggar, så jag gör inte det. Eller, det svåra är väl egentligen att säga något dåligt om dem: det är ju ändå folks liv, i viss mån dagböcker. Inte kan jag säga något om det, så länge de inte är rena idioter och/eller högerextremister. Men jag gillar att läsa de här. Och en fyra-fem till, men av lite andra anledningar.
Årets läsupplevelser är:
¦ A Song of Fire and Ice av George RR Martin
Ja, jag åkte dit. Såg Game of Thrones i våras, köpte böckerna på engelska och läste de fyra som finns under hösten. Skäms lite för det, för jag föraktar fantasy nästan lika mycket som jag ler hånfullt åt de som läser den på originalspråk. Men det är sjukt spännande och faktiskt helt osentimentalt: Martin kan tröttna på vem som helst av sina huvudkaraktärer (och det är många) och hastigt och lustigt ha ihjäl dem. Chockerande och uppfriskande.
¦ Gränsglaset av Anna Mattsson
En diktsamling som kom 2009 och som helt slog undan benen under mig i år. Fast på ett bra sätt, jag landade mjukt i den hårda berättelsen berättelsen om Skräckflickan. En sån där bok som får en att minnas varför poesin är en så unik och mäktig uttrycksform. För emellanåt glömmer man det. För mycket fantasy kommer emellan.
¦ Under kupolen av Stephen King
Drygt 1.000 sidor King i högform. Allra bäst var han när Det kom på 80-talet, men alla som avfärdar det han gjort senare har fel. Däremot är det här hans enskilt märkvärdigaste roman på över tio år. Finns ingen anledning att beskriva den. Han är bäst när han är bäst och här är han det. Den som vill fatta fattar.
¦ Folkmun av David Vikgren
Lite partisk kanske jag är här, David är en mycket god vän, men om man inte litar på mig kan man väl kolla recensionerna han fått för den här boken, kolla hur mycket priser och grejer han fått? Hur pass översatt han är till andra språk? Eller läsa själv?
Och med det kan jag inte göra mer än att önska gott nytt år.
Må Era dagar fyllas med bulla.