Det var en fredagseftermiddag för några år sedan, tillvaron var rätt så bedrövlig och jag gick längs en gata på Södermalm i Stockholm med en god vän. "Hur lever livet med dig?" frågade jag. "Ja, jag vet inte riktigt", sade hon, "jag bara jobbar och jobbar."
Ett ganska vanligt meningsutbyte. Kanske ett av de vanligaste. Det skulle kunna ha passerat och blivit kvar i korsningen Götgatan-Åsögatan, snart upplöst och ihågkommet av ingen, inte ens av oss som sade orden. Men nu blev det inte så. För plötsligt hörde jag att hon sa,de "jag bara jobbar och jobbar". Och jag tänkte: Jamen det skulle ju jag också kunna göra.
Där och då bestämde jag mig. Nu fick det vara slut på att utvänta tungsinne och invänta inspiration. Det fick vara som det kunde med livsbetingelser och humör, här skulle det öppnas på kranar och skrivas, oaktat hur det stod till i reservoarerna. Arbetet skulle gå före allt, vilket i ärlighetens namn inte var så mycket, och ingen åtskillnad skulle göras mellan helg och söcken.
Man klarar alltid mer än man tror, det gäller i de flesta sammanhang, så även här. Trots att energin och lusten, åtminstone under de första åren, inte direkt stod på topp, blev det en hel del gjort. Och det var ju gott och väl. Intressantare var dock något annat, nämligen att jag till fullo insåg vilken effektiv livsstrategi arbete kan utgöra, och vilken bra ursäkt det är. Inbjudningar till evenemang som man helst vill slippa kommer man hur lätt som helst undan om man skyller på att man måste arbeta. Sociala och familjära förpliktelser kan man förhala in i det längsta med samma argument. Och ens egen ensamhet tränger man lätt in i ett hörn och minimerar betydelsen av, också den tystnar och accepterar att arbetet går före.
Fyra år och sju verk senare kom jag fram till en punkt. Trött var jag, och gnällig. Inte bara klädsamt beklagande, utan också på riktigt jämmerfull och tömd. Det var ingen fara på taket och livet hade också plötsligt valt att visa sig från sin ljusaste sida, men tomt var det i magasinen. Det fanns inte mycket annat att göra än att stanna upp och hämta andan, att låta sig fyllas på.
I Tjechovs pjäser finns ofta någon gestalt som med glödande kinder talar om nödvändigheten av att arbeta. Om att arbeta för arbetets egen skull, om att arbeta för att skapa betydelse och mening i sitt liv. Jag har alltid gillat Tjechovs pjäser. Kanske bland annat därför.