Det är dags för artister av alla de slag att sluta gorma "är ni med?" och "mår ni bra?". Jag vet inte vad det är som händer inuti mig när jag får höra de där orden - jag får kalla kårar. När jag blir uppmanad att ha roligt så har jag inte det. Artister måste uträtta något och inte tigga jubel innan de gjort någonting. "Ni hörs inte! Vi försöker igen!" brukar det låta när man inte vill gå med på artisternas jubelkrav. Till slut måste man acceptera att man är en liten del i en folkmassa som jublar bara för att showen ska gå vidare. När jag tänker efter så uppstår nog de där kalla kårarna av att en person på scen försöker få mig att "gå med" i något. Jag har läst en högskolekurs om propaganda där man tog upp en effekt som kallas "bäst-att-vara-med". Tekniken bygger på lyssnarens önskan att befinna sig på den vinnande sidan. Tanken är att man ska helt utan argument ansluta sig till den som slutligen kommer att segra. Men jag har märkt att de artister som behöver ropa "är ni med?" och "mår ni bra?" brukar vara halvdana och ibland till och med riktigt usla. I vissa fall har det skett en masspsykos av något slag då publiken verkar tro att de fått se en bra föreställning. Nej, föreställningen behövde inte vara bra. Det var endast publiken som var bra på att klappa. Det är en viss skillnad. Ibland är det våra höga förväntningar som får oss att tro att vi måste ha sett någonting bra, trots att vi just upplevt en halvdan show. I en biograf blir det extra tydligt när folk applåderar efter en film som de senare kommer att spy galla över på olika nätforum. Ett gott exempel är senaste Indiana Jones-filmen då många klappade för att de äntligen fått se ett nytt äventyr med mannen med hatten. Så här ett år senare känner jag nästan ingen som faktiskt tycker om den filmen. Pablo Franciscos komedishow var höstens antiklimax, trots stående ovationer från delar av publiken. Jag har full respekt för att många tyckte att showen var rolig. Men intalade vi inte oss att den var roligare än vad den var för att vi pröjsat dryga femhundralappen för biljetten? Jag vet inte. Däremot vet jag att det är dags att sluta gorma "är ni med?". Den euforiska känslan som en riktigt bra konsert kan ge måste kunna nås utan krystat och framtvingat jubel. Är ni med?
