Det har varit på gång ett tag nu, och det är väl kanske dags att jag tar upp det. Jag har försökt tiga ihjäl det i förhoppningen att världen skulle komma på bättre tankar så småningom, men jag antar att det kommer en tid när även de mest ihärdiga förnekarna tvingas erkänna det: CD-eran är på väg att ta slut. Det är nedladdning som gäller. Musik ska vara i ettor och nollor och inte ta någon plats, mer än möjligen bildligt talat. Men allvarligt nu, att välja mellan en fil på datorn eller en CD-skiva är ju som att välja mellan färdigmat ur frysdisken och en trerättersmiddag, där förrätten består av att fingra på omslaget och försiktigt öppna det för första gången, varmrätten att avnjuta den ljuva musiken och efterrätten att läsa varje ord och se på varje bild som finns i konvolutet. Förstår ni vart jag vill komma? Den enda anledningen till att rota i frysdisken är att det råkar vara lite billigare. Jag brukar tycka om att lyssna på musik, alltså verkligen lyssna. Till varje textrad, trumslag, refräng. Läsa hela konvolutet från sida Ett till sida Sist, hitta en känsla i albumet att längta tillbaka till eller bort från. Jag vill inte degradera den upplevelsen till att vara bakgrundsljud (även om tusen prettovarningslampor blinkar ilsket rött framför mig efter de senaste meningarna). Jag har, tyvärr, rätt svårt att hitta känslan i de där ettorna och nollorna. Men ändå dras jag med i det - allt oftare slår jag på shufflefunktionen och struntar i om jag lyssnar på Charlotte Perrelli eller Kent. Lyssnar sönder låtar på ett par veckor och letar nästa hype. Slit och släng-mentaliteten har smugit sig in i mitt musikbibliotek. Jag har till och med kommit på mig själv med att känna ett litet köpsug när jag klickar runt i iTunes store. "Vi är ju så billiga!" ropar The Mountain Goats senaste. "Du slipper vänta flera dagar på leverans!" trallar Kimya Dawsons Remember That I Love You. Men jag ska kämpa ett tag till och vara CDON trogen. Även om CD-skivorna står på kanten till graven och tittar ner på vinylplattorna, så tänker jag vänta med mitt första ickefysiska musikköp tills mina kära skivor ligger där i kistan och dödförklaringen är ett faktum. Kanske, kanske finns det andra som inte heller vill se musik i sifferkoder utan också i form av en underbar plastbit med hål i mitten, med tillhörande text, bild och känsla.
