Härförleden var jag i Berlin. Höll jag på att skriva. Men ångrar mig. Om krönikor börjar på det viset, brukar jag genast misstänka att skribenten har för avsikt att ägna sig åt illa dolt skryt. Över att man minsann har sett sig om i världen. Över att man besökt en och annan metropol. Och att man där, by the way liksom, la märke till ett eller annat som man egentligen lika gärna kunde ha sett i Örsundsbro eller Råneå. Det sitter i ryggmärgen det där att man inte ska förhäva sig. Naturligtvis gör jag det ändå, titt som tätt, inte sällan med bitter eftersmak som följd. Och naturligtvis tänker jag ofta att det också kan vara förödande att vara så sträng mot sig själv. Varför avstå? Varför krympa livet? För att det eventuell står någon och delar ut en tapperhetsmedalj vid vägens ände? Men vad ska man med den till? Då? Och, ja, nu var det ju faktiskt i Berlin jag såg den där ängeln. Inte i Mjölby eller i Svenljunga. Det tillhör inte vanligheterna att jag ser änglar. Jag kan faktiskt inte påminna mig att det har hänt någonsin tidigare. Jag är överhuvudtaget skeptisk mot övernaturliga fenomen. Jag ser aldrig på Det okända på teve och Christina Schollin får för min del sälja hur många vita vingar hon vill i sin butik i Gamla stan, men jag kommer aldrig att handla något där. Det var på en restaurang vid Kollwitzplatz. Det var nyårsafton och tolvslaget närmade sig. Vid ett bord satt två tjusiga unga damer med raka ryggar och tittade förbi varandra. Vid ett annat lutade sig två män och en kvinna över sina tallrikar, jag undrade lite hur de hängde ihop och jag tänkte på att en av männen hade en fleece-tröja på sig. Och vid ett tredje bord satt hon. Kvinnan. Ängeln. Mitt emot henne satt en man. Jag tyckte att han såg lite sur och tråkig ut, men sånt där kan man förstås missta sig på. Vid några tillfällen möttes våra blickar, mina och kvinnans, och varje gång log hon. Och det där leendet, jag vet inte, men vackert var det, ett av de vackraste. Fem i tolv reste paret sig och drog på ytterkläderna. Innan de gick gav hon mig en sista blick och ett sista leende. Och det där leendet, jag vet inte, men det var som om allt fanns i det. Värme. Förtröstan. Visshet. Det var som om hon sa: "Allt kommer att bli bra, lita på mig." Och jag gjorde det. Jag litade på henne. För jag tänkte att det är väl det man gör, litar på änglar.
