Änglar och demoner-regissören Ron Howard (A Beautiful Mind, Apollo 13) är överförtjust i Dan Browns mysterier. Han planerar en tredje film trots att den senaste Robert Langdon-boken ännu inte har getts ut. Förmodligen är Ron Howard ganska säker på att Browns nya bok kommer att hålla ungefär samma klass. Kanske just för att det inte är så stor skillnad på de två första romanerna. Same shit, different place. I Da Vinci-koden spelade Paris huvudrollen, nu får Rom visa upp alla sina kyrkor (och de är många).
I september kommer Dan Browns nya Langdon-äventyr The Lost Symbol. I den kommer Harvardprofessorn att lösa mysterier betydligt närmare hemmaplan – i Washington DC. Denna gång är det frimurarnas tur att få sin historia lite smått förvanskad. När jag läste Änglar och demoner tyckte jag att berättelsen var urfånig och absurd – ändå fortsatte jag att läsa. Förmodligen kommer jag gladeligen att plöja The Lost Symbol på samma sätt. Det är så långt ifrån finkultur man kan komma – men ibland vill man smälla i sig omåttliga mängder absurditeter. Och jag älskar konspirationsteorier av alla de slag, samtidigt som jag är skeptisk till de flesta.
Märkligt nog blir man engagerad i Dan Browns mysterier, trots att läsaren inte ges någon realistisk chans att lista ut svaren. På så sätt är Langdon lik mästerdetektiven Sherlock Holmes (båda är überintelligenta och förmodas alltid vara klokare än läsaren.) I Ron Howards filmer har vi ännu mindre chanser att lösa mysterierna innan Tom Hanks. Tempot är så högt och ledtrådarna så få att vi inte ens hinner ställa frågor.
En del av nöjet med filmen Änglar och demoner är att se vilka ändringar som gjorts. Lönnmördaren i romanen är en sexgalen psykopat från Mellersta östern. Men i dessa tider kan det vara lite känsligt med skurkar från den regionen, så nu fick det bli en dansk skurk (Nikolaj Lie Kaas) i stället. Och hans sexuella böjelser är tyvärr som bortblåsta (ni vet ju att amerikanska filmcensuren inte tycker så mycket om sex, men accepterar våld). Robert Langdon och den kvinnliga sidekicken Vittoria Vetra visade ett visst intresse för varandra i romanen men icke i filmen. Langdon blir mer upphetsad av Vatikanens arkiv än av den kvinnliga CERN-forskaren Vetra. Det kanske inte är så konstigt eftersom hennes roll i berättelsen har reducerats till den grad att hon nästan är en pappfigur.
Änglar och demoner är egentligen en högst medioker film, men med ett otroligt högt produktionsvärde och ett ganska högt underhållningsvärde.
Jag är svältfödd på konspirationsäventyr. Jag vill ha mer.