Det finns en föreställning om rockmusik, när artisten är den som själv framför sina sånger, att den skulle vara särskilt autentisk då. Självbiografisk. Detta parat med den förutfattade meningen om att musikern skulle vara autodidakt, det vill säga att hen har lärt sig detta själv, gör att själva lyssnandet till somligt görs liksom slentrianmässigt. Man förväntar sig detta, att det ska vara spontant och självutlämnande. Antagligen är det därför som det skeva och traditionellt fula ses som kvaliteter när det kommer till rock. Men Isak Sundström, som utgör Skriet tillsammans med Jakob Frossén, har valt att invertera detta. Helt klart har de både läst böcker och tänkt tankar som gemene rockmusiker aldrig gjort. Aldrig såpass att de formulerat det åtminstone.
Allt det jag säger ovan om föreställningar och förutfattade meningar går att applicera på Skriet. Vad som sällan nämns, eller tänks, är det motsatta: Isak Sundström är en stor soulsångare, Skriet spelar soul. Det är uppenbart om man plockar ner musiken i sina beståndsdelar: Det är exakta, statiska trumkomp, små improviserade licks på gitarren och funkiga, jo faktiskt, synthar som spelar polyrytmiska ackordsfigurer och skapar ett sväng. Och Isak ad-libbar, wailar, på hart när varenda stavelse. Jag menar alltså att det finns en fysikalitet och en utlevelse i Skriets musik som går på tvärs med gängse uppfattningar. Antagligen för att texterna är så oerhört speciella. Utan vidare moraliska avståndstaganden besjunger man tunga ämnen. Otänkbara tankar, om man så vill.
I Det kommer en våg går berättar-viet omkring och petar i lik, kroppar man själv reducerat till tomma, blodiga skal. Och glädjen över att förenas i detta.
I Kärlekspriset har man slängt berättar-viet i floden och nästan låtit dem drunkna. Sedan, i sista sekund, plockas viet upp och möts av tröst, skorpor och omsorg. ”Det var så ni uppfann våran kärlek”.
Tänk nu tanken att det är detta som är sant. Att texterna är en allegori över livet självt. Att detta sedan sjungs med största inlevelse, av en blottad själ, en Marvin Gaye i vår tid helt enkelt. Att det inte är det minsta skevt och fult. Det är allt det vi vill ha ut av musik, av soul, vi bara förstod inte att det var så det såg ut. Att det var priset vi var tvungna att betala för kärlek och gemenskap. Det är en svår tanke, men precis lika rimlig som motsatsen: Medfödd godhet och solidaritet. Hur kan den bevisas? Det går inte.
Skriet, och denna deras tredje skiva i synnerhet, är andra sidan av ett metafysiskt mynt. Det är helt och hållet fantastiskt. Tankar som inte tänkts innan, som åtminstone aldrig tidigare besjungits så själfullt övertygande på svenska.