I kväll står Stefan Sundström och Christina Kjellsson på scenen. Hela lördagen går i Luleås tecken med countrypopbandet The Happy Chaps mitt på dagen och senare klubbkväll med Kristofer Åström och ett återuppståndet Rekyl.
Kuriren ringde upp Ronny Eriksson som för ett decennium sedan drog igång Krokodil ihop med Ulla Bergh Eriksson.
Ni fyller tio år, hur känns det?
- Än så länge är det roligt, därför fortsätter vi. Det är väldigt slitigt också men det roliga överväger.
Varför gör ni en renodlad Luleåkväll?
- Vi sade från början att vi ville ha det så, för det finns så många bra musiker från Luleå. Rekyl har återuppstått hos oss en gång förut. Det var i början av 2000-talet. Sedan är det ju kul om det kommer hit folk från Luleå också.
Varför startade ni Krokodil?
- Det var tanken på att ha en bra lokal som drev oss. Vi hade kulturföreningen Ordmån och flyttade omkring. Men det var besvärligt att hela tiden släpa runt på ljudgrejer. På ett möte med Ordmån började vi prata om den här lokalen. Målet var att skapa en kulturell mötesplats.
Blev det som ni tänkt er?
- Nu ringer det människor som vill spela hos oss. Förr fick vi jobba mycket för att få hit artisterna.
Varför döpte ni stället till Krokodil?
- Vår son Josef tyckte att det var ett fint namn, ett snyggt ord. Sedan var byggnaden grön så det passade bra.
Nämn någon av de största höjdpunkterna genom åren.
- Det har varit många fantastiska grejer. Jag minns Albert Lee, som ju är en sådan där gitarrist som andra gitarrister dreglar över. Man ser grejer han gör och sedan sitter man och själv spelar det i slow motion bara för att fatta hur det går till. Där har vi en stor stjärna som har spelat på lilla Krokodil.
Vilken är din drömbokning?
- En personlig dröm är nog Loudon Wainwright, han är fantastisk. Samtidigt tror jag inte att han är en så kul person. Rufus och Martha Wainwright har uttalat sig ganska hårt om farsan. Så det är kanske bra att låta honom vara kvar i drömmen.