Anton Edelsvärd sitter inne i CG Bar, vars lokal inte används för tillfället. Sedan i höstas har intilliggande restaurangen Allstar haft öppet, snart hoppas Edelsvärd kunna öppna övriga verksamheter.
Anton Edelsvärd drog en lättnadens suck och knöt näven i en belåten gest. Några veckor tidigare hade Mello-stjärnorna festat inne på Holy Cow och nu var det dags för nästa höjdpunkt.
Den 22 mars 2020 skulle nattklubben fira ett år som Luleås partysäkraste dansgolv och för första gången hade verksamhetschefen bokat en liveakt som skulle locka folk till jubileet.
– Vi ville gå lite större och ge något tillbaka till alla som kommit under året, vi ville boka något fräckt och kontaktade Infinite mass. När det sprack bokade vi i stället Latin Kings som skulle återförenas här – på Holy cow, minns Edelsvärd.
– Precis när jubileumsfesten var färdigplanerad kom allt ...
För drygt ett år sedan mådde nöjeslivet, med Luleå mått mätt, bättre än på länge. Melodifestivalen dundrade förbi, nattklubbarna lockade ut folk på stan igen, konsertarrangörer placerade lappar på luckor, Luleåborna åt, drack och levde gott.
I dag är stans fyra giganter inom nöjeslivet stängda. 2020 blev det tuffaste året någonsin och vad 2021 har ett erbjuda är ytterst oklart. Vad som däremot står klart är att aktörerna står redo vid dörrarna för att släppa in en strimma ljus där det varit bäckmörkt.
Nöjesgruppen, som drev Allstar, CG Bar och Holy Cow, försattes i konkurs mindre än två veckor efter de första restriktionerna.
– Det gick fort. Det är en stor lokal, med mycket personal, där vi får ta in 950 personer. Från 950 till 0 på ett dygn. Men redan innan skrevs det mycket om smittan i media och helgerna innan hade börjat ta stryk. Det blev mindre och mindre folk, minns Anton Edelsvärd.
I stället för att ladda sportbaren inför hockeyslutspelet och uteställen inför våren blev det tvärstopp.
Christer Andersson spenderar några timmar per dag inne i folktomma O´Learys med att städa, reparera och fixa i lokalen innan nyöppningen. Som förhoppningsvis kan ske redan i april.
Bara dagarna efter att Christer Andersson och Lars Hedquist lagt den sista målarfärgen kring nya storbildskärmen på O´Learys började ägarna fundera över om den skulle få användas. Omsättningen halverades varje vecka och när rapparen 1.Cuz uppträdde inför en tät folkmassa började irritationen, som skulle förfölja nattklubben de närmaste månaderna, att växa.
– Det var lite skriverier på sociala medier om hur vi kunde boka en artist, ändå var smittspridningen inte så stor. Men efter det avbokade vi flera kända artister, säger Christer Andersson.
– Vi försökte ha begränsade dansgolv, där vi tog in 40 personer och satte upp bord för att de skulle hålla avstånd. Men kommunen tyckte det var för trångt och i stället för att ta det tjafset varje helg stängde vi dansgolvet.
Med enbart tillstånd för sittande gäster under sommaren gick verksamheten på lågvarv, samtidigt som allmänheten klagade över långa köer och mycket folk. De anställda fick jobba mer med att be folk sätta sig ner än att fråga hur maten smakade.
– Misär, det är deppigt. Man har haft många sömnlösa nätter det här året, det värsta jag upplevt och jag har varit i krogbranschen i 30 år. Det har varit ett konstigt år när jag slitits mellan hopp och förtvivlan, säger Christer Andersson.
– Min farsa gick bort i sviterna av covid för bara någon månad sedan, han bodde på ett boende med besöksförbud men blev ändå sjuk. Det kommer närmare och närmare ... det har påverkat mig både privat och i firman, så är det.
Lilla salen i Kulturens hus kan användas för mindre spelningar men får troligtvis vila fram till hösten. I stället har förbättringsarbeten som målning av scenen genomförts.
För Patrik Örnkloo, producent på Kulturens hus, förändrades arbetet över en natt då allmänna sammankomster med över 500 personer stoppades. Vårens höjdpunkter var inte längre önskvärda och evenemang ställdes in eller bytte datum strax innan lågsäsongen drog igång.
– Det var först i augusti som det började gå upp för en hur bisarr tillvaron hade blivit. Det brukar bubbla här i huset i slutet av augusti när vi släpper nya programmet och det är fullpackat i flera veckor framöver. Men då ekade det tomt och visste inte hur hösten skulle utveckla sig. Det var en extremt konstig känsla att uppleva huset så här öde, säger han.
Örnkloo har jobbat i huset under 13 år och är van vid att ha hektiska dagar under en fullbokad vinter. För första gången upptäckte han nu hur mörkt det kan vara under hösten i Luleå.
– Det var verkligen ett mörker som lade sig. Nu blir det ljusare ute och vi behöver inte fylla den funktionen men för att ta sig igenom mörkret här uppe är ett sådant här hus extremt viktigt. Vi behöver känna att det är liv i stan året om, inte bara på sommaren.
Fredrika Johansson har troligtvis stans häftigaste kontor när hon sitter i Ebenesers klassiska lokal. I ett år har publiken hållits utanför dörrarna på grund av pandemin och salen har använts till annat.
Ett stenkast därifrån, på Kulturcentrum Ebeneser, följde samma mönster där kalendern i snabb takt rensades och datum ändrades flera gånger. Sedan dess har lokalen bytt skepnad nästan lika många gånger för allt från digitala livespelningar och projektarbeten till besöksnäring i form av Hotell Valleby i "Lassemajas detektivbyrå".
Nu sitter verksamhetschefen Fredrika Johansson vid sin dator med bordet belamrat av pappersarbete och flera meter till tak i stans häftigaste kontor. Här utför hon en ny paradgren – söka pengar.
– Vi får söka alla stödåtgärder, jag lägger otroligt mycket tid på att söka pengar. Jag skickade nyss in tre ansökningar till Kulturrådet, det görs inte i en handvändning, säger hon.
Tidigare har det handlat mycket om att söka ersättning för uteblivna evenemang, nu vill Johansson ta tillfället i akt och bland annat söka stöd för att skapa en ny scen i Norrbotten. Tillsammans med BD Pop vill hon fånga upp ungdomarna i ett digitalt rum och ge dem chansen att besöka en konsert fysiskt när restriktionerna tillåter det.
– Jag hoppas att popscenen kan få ett uppsving, det hade varit häftigt. Och det handlar egentligen inte om att ingen kan arrangera utan det handlar om att man ska lita på att publiken verkligen kommer, säger hon.
Patrik Örnkloo tittar ut över Kulturens hus stora sal, vars stolar enbart används till kommunfullmäktigemöten. "En extremt konstigt känsla att uppleva huset så här öde", säger han.
Konsertarrangörerna är överens om att det kommer finnas ett behov och ett sug efter liveupplevelser när pandemin har lagt sig. Förhoppningsvis till hösten.
– Publiken i Luleå har varit bortskämd med att det alltid finns biljetter, man kan vänta ganska länge med att köpa biljetter och sedan står man vid dörren och blir sur när det verkligen är slutsålt. Man kanske inte har uppskattat arrangörernas jobb på samma sätt som man kommer göra. Du saknar inte kon förrän den inte står i båset – och nu står inte kon i båset för vi får inte, säger Fredrika Johansson.
Efter ett år med ändrade restriktioner och hopp som släckts gång på gång vågar hon inte tro på mer än 50 personer i publiken det här året. Men bland stans arrangörer finns en förhoppning om ett blomstrande kulturliv.
– Jag har mycket bokat i oktober och november, riktigt mycket. Det är inte en enda helg ledig så hoppet lever verkligen hos arrangörerna. Vi får väl se om det kan bli så men det är roligt att arrangörerna inte ger upp. De är peppade och tuggar på, säger Johansson.
Patrik Örnkloo vill in i det sista vänta med att ställa in vårens bokade konserter "i hopp om att de får sprida en viss känsla av normalitet".
– Om vi så bara kan göra några konserter så är det ändå ett tecken på att vi kan vinna tillbaka vårt normala liv igen. Symbolvärdet är viktigt, för oss det inte i första hand en ekonomisk fråga utan att kunna sprida känslan att kulturlivet är tillbaka, säger han.
Hur är det att arrangera spelningar med restriktioner?
– I början kändes allt som en nedstängning. Men det kändes helt annorlunda när vi kom igång och kunde göra grejer för 50 personer under hösten. Då var det nästan en euforisk känsla, en enorm framgång att få höra musik live igen – efter bara några månader utan, säger Örnkloo.
Nattklubben Holy Cow skulle fira ett år och Anton Edelsvärd hade bokat Latin Kings för en återförening under jubileet. Men de avbokades och Nöjesgruppen gick i konkurs tre dagar efter den tänkta festen.
För nattklubbarna innebär pandemin en omstart på många sätt. O´Learys tvingades genomgå en företagsrekonstruktion och har sedan årsskiftet hållit stängt i väntan på att få ha öppet längre än till 20.00 på kvällarna.
Tidigare hade verksamheten fler än 100 personer på lönelistan, nu är Christer Andersson oftast ensam i lokalen. Några timmar per dag är han på plats, storstädar, dammtorkar och målar.
– Det hade kunnat bli slutet, men när vi satte oss ner med advokater och rådgivare såg vi att vi kunde klara det. Bara vi tog oss igenom pandemin skulle vi fixa det – och det har vi gjort, säger han.
Det lär dröja innan O´Learys gör en ny satsning i 17-miljonersklassen, likt den på takterrassen, men ambitionen är att så snart som möjligt kunna vara medelpunkten i nöjeslivet igen.
– Vi kommer absolut inte dra ner på nöjen, direkt vi får tillstånd att köra kommer vi satsa full ut på nöjen. Det är det roligaste vi kan göra. Vi är restaurang, bowling och event – och event kommer vi inte hålla igen på det. Det kommer finnas ett uppdämt behov av att gå ut och lyssna på musik, säger Christer Andersson.
Sedan ett nytt bolag bildats och köpt upp Nöjesgruppens konkursande verksamheter har CG Bar och Holy Cow stått tämligen orörda. Personalstyrkan på tre personer tar på egen hand om restaurangen Allstar, men så fort det är görbart vill Anton Edelsvärd öppna portarna och öka antalet anställda.
– Det är det här vi gör, det är det här jag kan. Jag har aldrig tänkt ge upp, det går inte, det är bara att kämpa vidare och inte ge sig. Någon gång kommer det ta slut och då gäller det att vara med. Man måste satsa också och jag tror på den här verksamheten, säger han.
Edelsvärd tittar ut bland uppställda stolar och oanvända bord innan han drar en djup suck.
– Det har varit ett tungt år, upp och ner. Nä fy fan vilket skitår. Jag är så less. Jag känner att jag vill spy lite när jag pratar om det, när vi pratar om restriktioner och beslut – jag är så mätt. Kan vi prata om något annat?
Fredrika Johansson tror att evenemangen i Ebeneser kan återvända till hösten och planerar för att satsa på en ny popscen, där en yngre målgrupp ska hittas digitalt och intresseras för livemusik.