Start för stadens nya musikscen Devil’s Jukebox (bra namn!), som ligger i anslutning till Bistro Norrland men även inkorporerar större delen av Norrbottensteaterns foajé, i fredags och som invigningsartist hade den från Luleå härstammande - men sedan länge utflyttade - Kristofer Åström engagerats.
Herr Åström ägnar sig numera nästan uteslutande åt försynt suggestivt stillsam/allvarsam/melankoliskt berörande Americanarock, med tydliga stänk av bourbonpenslad barstolscountry också.
Det sistnämnda inte sällan hemmahörande inom sidogenren "gråta i ölen - betraktelser" och rent visuellt sett uppfyller Kristofer Åström förvisso genrebilden av en lidande singer-songwriter artist: kritstreckstunn, med håret vant bortkastat från ansiktet, iförd strikt jeansjacka, inte görande alltför mycket väsen av sig. Utom musikaliskt då.
Han fångade tämligen direkt publiken genom magnetiserat självlysande nummer, från den senaste och utmärkta solo-plattan, som I wish you stay, Come summer come standing outside your door och Can’t fight it.
Kompande sig själv med en Levin gitarr som han inhandlat på Myrorna för 250 kronor (där gjorde han nog en bra affär) och textmässigt utforskande kärlekens allehanda mystiska krokar och valörer.
Fortsatte och genomförde ganska precis en timmes spelning, med exempelvis When will you come back? och paralyserat råbarkade versioner av Merle Haggards Tonight the bottle let me down (hur skulle det vara med en hel cd med Merle-covers, Kristofer, plockade från hans cirka 50 skivor?) och Steve Earles On my way to another town.
Helt enkelt alltså: insisterande angelägen vägfarar- och lägereldsmusik, av mycket hög kvalitetssortering och övertygande samt trollbindande framförd.
Schysst start för Devil’s Jukebox, m a o, och en i princip fullsatt lokal (gratis inträde). De önskas härmed all lycka till.