Det finns ett antal klyschor jag avskyr som pesten när det gäller musikjournalistik. ?Han har hittat hem musikaliskt? måste vara en av de absolut värsta. Men när det gäller So Much For Staying Alive hittar jag inga superlativ som bättre passar för Tunas egen Joni Mitchell ? Kristofer Åström. <BR>Här gör nämligen Fireside-frontmannen Kristofer sin bästa platta någonsin. Och han gör det också med ett delvis nytt sound, som landar någonstans mellan det akustiska svårmodet i gamla Hidden Truck-samarbeten som All Lovers Hell, och vilken Firesidebomb som helst från Do Not Tailgate (det bandets mest kreativa avtryck i musikhistorien). <BR>So Much For Staying Alive är egentligen riktigt försenad. Tanken med denna fullängdare var från början att upprepa bedriften som Kristofer & Hidden Truck gjorde redan 2001, nämligen att släppa två plattor inom loppet av 68 dagar. Så blev det dock aldrig. Loupita fick klara sig på egen hand och med facit i hand är väl ingen ledsen för det. <BR>För även om Loupita grammisnominerades, hyllades av kritiker och fastslog Kristofer som en av vår tids största rockpoeter (i det här sammanhanget skall dock inte ordet rockpoet på något sätt förknippas med Ulf Lundell) visar det här upp en helt annan artist. Kristofer Åström är i världsklass på So Much For Staying Alive. No more no less. <BR>Han har hittat det perfekta äktenskapet på denna platta, ett drömpar som undertecknad tidigare bara har kunnat fantisera om. Kristofer Åström & Hidden Truck + Fireside =sant! Paret lever lyckligt år 2005 och får tolv vackra barn. Där låtar som The Good you Bring och The Black Dog är mer lik pappa Fireside, och The Wild och Man of Steel är mer lik mamma Kristofer Åström & Hidden Truck. <BR>2004 gjorde Luleå en av världens bästa punkplattor med Alkbergs Tunaskolan. 2005 gör vi en av de bästa rockplattorna. Sov inte på detta gott folk.
