Minnena verkade samla sig kring lera, lera och blod. Det faktum att samma människor strax innan kriget levt i förhoppningen om försoning, förbrödring, ljus framtid och tanken om aldrig mera krig låg inte lika tydlig i minnesbankerna.
När Englund nu ger ut en kraftigt utökad skildring av världskriget är det någonting annan som står starkast fram - den närmast oskuldsfulla förtröstan med vilken människor gick ut i 1914 års människoslakt nämligen. Nationell hänförelse, sånger, berusning under fanorna. Idiotin tycks fullständig.
Första världskriget var formerande, en abnorm och storstilad inledning till ett likadant århundrade. Stridens skönhet och sorg är en barockmålning med öden och människor, nu bara så mycket större, det här är första delen av planerade fem. En ännu mer jättelik krönika, och jag måste fortfarande komma dragande med min gamla invändning, den frestar på läsarens uthållighet, det blir någonting katalogartat över alla dessa människor som ska finna sina öden i den förfärliga skuggan mellan 1914 och 1918.
Men krigsskildringar liknar evigheten i det avseende att de ingen ände har, och nu är persongalleriet utökat med sådana som frivilligsvensken och främlingslegionären Elow Nilsson eller den inte helt okände Franz Kafka, vid tiden ännu försäkringstjänsteman. Som läsare står man tätt intill och följer vardagen i larmet, i dödsångesten och den militära långtråkigheten. Och i det öronbedövande jublet över det kommande brodermordet.
Sedan föll kejsardömena och revolutionerna reste sig. Och har man blickarna riktade österut kan man undra om 1914 års resultat inte fortfarande är verksamt. I det drömda imperium Putin tror sig verksam i.