Krig och kärlek i ett mänskligt Biafra

Stark kärlek och en familjekrönika som utspelas under Biafrakriget.
Besatt av sitt lands nedtystade trauma har Chimamanda Ngozi Adichie skrivit en berättelse som fått hennes landsmän att börja tala.
- Jag ville inte att det skulle vara en roman om krig och elände, jag ville att det skulle handla om människor. Enda sättet att förmänskliga krig, om det nu går, är att visa att folk hade ett vanligt liv före, att skildra dem under en tid då de mest brydde sig om vilka middagar de skulle äta och om vem som låg med vem. Att inte låta dem definieras av kriget.

Skuld och skam
Med fötterna under sig i hotellsvitens soffa sitter nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie, rakryggad och elegant. Hon har serverat te och talar om vikten av att erkänna sin historia, även den skam- och skuldbelagda. Hon kallar sig för en hopplös romantiker och tycker sig i grunden ha skrivit en roman om kärlek. Ändå var det inte medvetet hon tog det klassiska greppet om sitt unga hemlands undanträngda trauma.
En halv gul sol är en sidvändarroman om en Londonutbildad, nigeriansk medelklassfamilj som deformeras av ett våldsamt krig. Det är en roman genremässigt besläktad med Doktor Zjivago, Borta med vinden och alla de andra. Men i stället för ryssar eller sydstatare tillhör familjen igbofolket, som euforiskt och förblindat av efterkolonial framtidstro, strider för en självständig utbrytarstat, Biafra.

Inte ett ord i skolan
Om det känns oväntat ur ett svenskt perspektiv är det närmast chockerande ur ett nigerianskt, enligt Chimamanda Ngozi Adichie. Inte själva greppet utan ämnet, än så länge skildrat av bara ett fåtal nigerianska författare.
Men långt värre är att skolbarnen inte får läsa en rad om Biafrakriget, vilket också det säger en del om dess politiska och emotionella laddning.
- Om man börjar tala om Biafra är man en bråkstake. Jag har många vänner vars föräldrar deltog i kriget och aldrig talar om det. Biafra är fortfarande så känsligt. Det finns folk som frågar varför jag inte låter blir det, som tycker det är historia. Men det är inte historia.
Inte heller hennes egna föräldrar sa mycket. Under hennes uppväxt nämndes kriget visserligen hela tiden men bara i vaga termer. Ändå dog både hennes farfar och morfar när de stred för ett självständigt Biafra.
- Ingen sa "våra släktingar blev massakrerade i norr och sen slog vi oss samman för att bli självständiga". I stället talade man om före och efter kriget. Mina föräldrar förlorade allt de ägde. Mamma kunde berätta om en snygg peruk från London som hon mist, pappa om kappan han hade på sig när han fick sin doktorsexamen i USA.
- Jag tror det är människans sätt att handskas med sådant här. Det är fortfarande svårt för min mor, hon talar mycket om sin far men inte om hur han dog, ensam i ett anonymt flyktingläger.

Enormt ansvar
Svältkatastrofen var ohygglig. Biafrabarnen med uppsvällda magar, vars kroppar börjat bryta ner de egna musklernas proteiner, finns förstås med.
- Jag uppfann inte mycket i den här boken. Jag gav mig inte tillåtelse. Att skriva om Biafra var ett enormt ansvar. Jag gick genom skolan utan att läsa om det här kriget som är så avgörande för vår historia. För många nigerianer blir den här boken i själva verket en introduktion till kriget.

Fiktiva huvudpersoner
Själv är hon född sju år efter krigsslutet. Som 15-åring började hon fråga ut sina egna föräldrar. Även om romanens huvudpersoner, akademikerparet Oleanna och Odenigbo, är fiktiva har allt som har med kriget att göra autentisk grund. Även den svenske flygargreven Gustaf von Rosen, som med sitt privatplan stred på Biafras sida, finns med som en bifigur. Hon har uppfinnit en tågstation och ändrat geografiska avstånd. Men kvinnan som flyr med sin döda dotters flätade huvud i en väska har funnits, och bokens huvudpersoner drabbas av mycket av det som också hände Chimamanda Ngozi Adichies egna föräldrar.
- På bara en månad gick de från ett tryggt och säkert medelklassliv till att fly från stad till stad, och till att behöva köa för mat vid hjälpcenter.

Starka kvinnor
Även om männen strider och administrerar är det uteslutande kvinnorna som är starka, och nyktra, i hennes berättelse.
- Jag är en lycklig feminist. Men när jag läste om kriget slogs jag också av hur kvinnor, som före kriget blivit utbildade i London och ägnat tiden på kläder och att pudra peruker, kunde gå tio miles för att skaffa lite salt. De höll ihop och tog hand om familjerna. De skötte flyktingläger som bokens Kainene. Och de har inte varit med i de andra romanerna jag läst.