Kreativitetens verkliga natur

När det kommer till kultur så vilar vår värdegrund på
föreställningen om upphovsmannen. Ni vet, den enskilde skaparen som sprungen ur sin egen genialitet kluddar fram ett mästerverk med sin fjäderpenna. Eller med sitt piano.Man ser på kulturyttringar som något som skapas av en
artist och rent juridiskt talar man om att de måste uppnå "verkshöjd" för att få finnas till. Att det måste vara tillräckligt unikt.Skapande är stöld
Om ett verk inte uppnår verkshöjd så talar man om stöld, och precis som internetanvändarna nu sägs stjäla från musikerna så säger man att artisterna stjäl från varandra.Men i verkligheten fungerar det inte riktigt så. Utveckling är ingenting man skapar på egen hand utan kultur är att utgå ifrån och bygga på det som redan finns. Allt har ett sammanhang och en bakgrund, och när man skapar så gör man det, medvetet eller omedvetet, i samverkan med annat.Så här sa Ingmar Bergman i en intervju med SVT på 1960-talet:- Jag hör ju inte till de där som tycker att konstnären liksom växer opp ur ingenting och sedan slår ut någon blomma närd av ingenting alltså, utan jag är av den uppfattningen att vi allihopa är en enda stor röra och så tar vi av varandra. Och jag har alltid varit fullkomligt ohämmad på den punkten att har jag sett någon bra sak så har jag stulit den och sedan gjort den till min egen. Och det tycker jag är ... så måste det vara inom konsten. Överhuvudtaget inom all konst.En av dem som har rönt mycket uppståndelse kring det här är Håkan Hellström, vars låtar är fulla av referenser och "stulna" textrader och melodier. Om det har han sagt:- Håller man på med musik vet man att musik är ett hav av sådana "stölder". Man tar idéer, omtolkar, bryter upp och sätter ihop. Konst är ett kollage på ett meningsfullt sätt som känns och känns igen. Min filosofi är att det är mer ärligt att blinka till publiken än att kisa bakom solglasögon.Disney-modellen
Men sådana stölder är absolut ingenting nytt utan exemplena är otaligt många. Led Zeppelins låt Dazed and confused är till exempel en ganska rak plankning av Jake Holmes låt med samma namn. Eller ta Disney. De flesta av deras filmer är ju bara nya versioner av gamla historier och legender, som Robin Hood eller bröderna Grimms sagor. Men det finns inget som helst fel med det och Disneys filmer är ju dessutom tusen gånger roligare än Grimms ursprungliga sagor. Vidare gjorde ju bröderna Grimm precis samma sak när de nedtecknade egna versioner av gamla folkmyter.Men Disney, som byggt upp sitt imperium genom att bygga på andra, har också arbetat väldigt hårt för att motverka att andra i sin tur ska få bygga vidare på deras verk. Under första halvan av 1900-talet gällde copyrighten i 14 år efter att ett verk publicerats. Men efter att ha förlängts vid ett flertal tillfällen räcker den i dag till 70 år efter en upphovsmans död. Det ironiska med det är att det är just Disney som med sin ökända lobbyism gång på gång varit med och drivit igenom dessa förlängningar. Och dessutom har varje utökning av upphovsrätten sammanfallit med att Musse Pigg har hållt på att falla ur densamma och bli allmän egendom. Skämtsamt kallar vissa lagen för "Mickey Mouse Protection Act". Det är som något Alanis Morrisette borde ha sjungit om i sin gamla hit.Gummi-Tarzan i kläm
Men det mest bisarra var 1999 när Disney gjorde en film om Tarzan. I vanlig ordning köpte de upp alla rättigheter som det bara fanns att köpa vilket så småningom ledde till en stämning mot barnboksförfattaren Ole-Lund Kirkegaards dödsbo. 1975 hade han skrivit en bok som hette Gummi-Tarzan och trots att Disney kom in i bilden först 24 år senare så blev utfallet att Gummi-Tarzan i alla framtida utgåvor inte får heta just det. Numera heter han kort och gott Gummi-T. Vad finns det för rätt med den upphovsrätten? De rika är bäst
Problemet är att upphovsrätten strider mot själva skapandets natur. För kreativitet är något som hela tiden bygger på sina föregångare och den är aldrig helt genuin. Men för den skull tycker jag givetvis inte att upphovsrätten i sig är fel. Att den behövs är en lika stor självklarhet som att kulturarbetare ska kunna tjäna pengar på sitt skapande. Men samtidigt tror jag att det är orsaken till de problem kulturbranschen tampas med i dag. För nu har den tekniska utvecklingen hunnit ikapp. Musiken har blivit digital och därmed lika flyktig, immateriell och kopierbar som den i själva verket faktiskt är. Vilket egentligen inte heller är någonting nytt, det är ju faktiskt bara ett halvt sekel som musiken har varit låst till en fysisk produkt. Innan dess var den precis lika flyktig som den är nu, men då kunde den bara existera live.Juridiskt djupvatten
Och jag vet att jag är ute på djupt juridiskt vatten nu, men det är inte dit jag egentligen vill komma. Min poäng är i stället att jag tror att problematiken främst bottnar i en attitydsfråga, att det här sättet att se på skapande inte är socialt accepterat. Vi erkänner inte kulturskapande för vad det egentligen är och skambelägger snarare såna där kreativa stölder. En stöld är en stöld och alltid lika fel. Detta trots att kreativiteten är det bästa vi har och det enda som glädjer. Borde vi inte tillåta den vara vad den är. Som den här artikeln, den är ju inte heller är något jag kommit på själv. Den beror och bygger på så mycket mer än bara mig. Om alla hade kunnat vara ärliga med sitt skapande skulle ju ingen behöva göra några plagiat. Det är dags att vi inser hur allt hänger ihop och accepterar det, på ett rent privat plan. För revolutionen börjar ju i huvet.