En personlig slutsats jag själv drog under det progressiva 1970-talet är att politisk konst är färskvara och att den konst som inte bärs av verkshöjd och estetiska principer utan endast definieras utifrån ideologiska och politiska preferenser näppeligen borde kallas konst.
Den politiska konsten på 1970-talet förekom visserligen i en konstkontext men var i själva verket politisk aktivism och som sådan lika kortlivad som vallöften. För att samhällskritik ska bli konst måste det finnas mer än bara ett budskap, den måste förenas med konstnärlig verkshöjd, (unik form, uttryck och gestaltning) beständighet och egenvärde.
Det instrumentella i nyttobetonandet av konst är klart problematiskt. Så konsten med sina referenssystem kanske inte alltid är det bästa mediet för politiskt kommenterande.
"Om du skapar konst ska du använda dig av den offentligt så att du kommer nära människors hjärtan, då kommer de att driva dig till att åstadkomma mera." Så förklarar Ammar Abo Bakr drivkraften i sin konstnärliga verksamhet i utställningen Liberation som just nu visas på Havremagasinet. Det låter sig sägas, men förändrar det någonting? Svenska konstnärer blev brigadmålare och gick samman och gjorde offentliga målningar mot juntan i Chile under 1970-talet men det störtade inte Pinochet.
Picasso målade sin Guernica 1937 men det avstyrde inte spanska inbördeskriget. Berlinmuren var fullständigt täckt av graffiti utan att falla. Det var inte konstnärernas insatser som fick slut på Vietnamkriget, det var media med sin tillgänglighet och trovärdigheten i dess bevakning som vände opinionen. Konstens värld uppfattas av de flesta som esoterisk och oberäknelig och därför är dess förmåga att påverka utanför den egna sfären begränsad. Den kan på ett personligt plan vara en väg till insikt, inge hopp och tröst men den stoppar inte stridsvagnar. Det gör däremot människor i det här fallet eldade av sociala medier.
Ammar Abo Bakr klev ut med sin konst på gatan under demonstrationerna mot Mubarak vid Tahrirtorget 2011. Sprayburkarna blev hans penslar, med dem skapade han illusionen av att gatorna förlängdes bortom arméns betonghinder. Budskapet var "ni kan spärra av gatorna men vår känsla av frihet kan ni inte innestänga". Utanför Havremagasinet har han tillsammans med konstelever skapat ett antal graffitiepitafier över martyrer som dog under den folkliga resningen. Formmässigt ser de ut som graffiti brukar se ut. Skillnaden är att motiven är porträtt av döda ungdomar vanställda av militärt våld. Det ger kraft åt uttrycket.
Ett annat starkt uttryck har Khaled Hafez stora målning Tomb Sonata Triptyche. I den arbetar han med bildelement från gammal egyptisk mytologi som han blandar med samtida visuella element tagna ur vår tids kommersiella och ytliga bildvärld, tidningar, reklam och tv. Bildelementen är ihopsatta som väggmålningar ur gamla kungagravar med hieroglyfer och gudabilder. Verket tecknar en bild av människan över ett mångtusenårigt tidsspann. I rummet utanför målningen visas simultant tre videosekvenser som räknar ner tiden mot en nollpunkt som avslutas med vad som förefaller vara minnesbilder av unga demonstranter dödade vid Tahrirtorget. Videosekvenserna Three military movements (and overture) utgör en brygga till gravtriptyken i det intilliggande rummet.
Mahmoud Refat har gjort ett ljudverk som säger sig skildra staden Kairos ljudbild under de senaste två åren. Ljudupptagningar som saktats ned men som för mig skulle kunna gälla för vilken storstad som helst. Jag saknar helt referenser vilket gör att verket lämnar mig oberörd. I samma lokal har Marwa Adel hängt databearbetade fotografier med bilder från Tahrirtorget tagna snett uppifrån och som visar hur alltfler människor samlades på torget och hur demonstrationen växer i styrka. Det finns naturligtvis ett visst dokumentärt värde i detta men det konstnärliga i sammanhanget lämnar dock en del övrigt att önska.
Ahmed el Shaer heter den femte av de egyptiska konstnärerna. Hans verk handlar om den så kallade kamelstriden då Mubaraks anhängare ridande på kameler försökte skingra demonstranterna. Händelsen har han åskådliggjort i ett enkelt, väl så valhänt, dataspel där demonstranter kan strida mot kameler. Det kan inte avgöras till någons fördel men saker rör ju på sig och låter. Ett annat spel, Home, med lika valhänt som poänglös funktion, har lånat sin form från ett krigsspel där man springer och skjuter fiender. Mer kunnigt genomförd är dock hans digitala tryck i bildserien Nekh inspirerad av revolutionen. Namnet Nekh är ett kommando som beordrar kameler att sitta ner men som i ett annat sammanhang betyder ge upp.
Ett kommando från folket som fick Mubarak att avgå.