Kortfattat lysande

Med jämna mellanrum återvänder Kristofer Åström till Luleå. I lördags gjorde han en bejublad spelning inför ett närmast fullsatt Ebeneser. 

Kultur och Nöje2005-09-19 06:30
ROLF NILSÉN
<STRONG>Kristofer Åström &amp; Hidden Truck <BR>Kulturcentrum Ebeneser <BR>Lördag 17/9 <BR>Fyra Kurirhästar</STRONG><BR><BR>Local Boy Makes Good.<BR>Brukar det uttryckas på engelska, när någon stadens son har åstadkommit något gott och bra av ett eller annat slag.<BR>Uttrycket kan mycket väl appliceras på den ytterst försynte rockmusikern Kristofer Åström, som jämsides med karriären som medlem i den dovt hårdföra gruppen Firesie också, sedan ett antal år tillbaka, vårdar sig om en helt annorlunda musikstil; ensam eller tillsammans med gruppen Hidden Truck.<BR>Här är det det både spröda och vilt bultande vemodet och den mänskliga melodramatiken som gäller och dominerar. Singer/songwriter-rock av en mellanmänskligt personlig stil och karaktär. Både uttrycksfull och eftertrycklig.<BR>Kristofer Åström har för länge sedan flyttat från Luleå, men återkommer med relativt lämpliga mellanrum. Nu i lördags sålde han ut så gott som hela Ebeneser i en spelning med Hidden Truck och sångerskan Britta Persson som orsakade stort jubel, men som också av många uppfattades som lite väl kort. Lite drygt en timme, inklusive extranummer, innan det var tack och ännu mera tack och hej då från Ebenesers scen.<BR>&nbsp;? Njae, ja ... kanske har du rätt i det, det blev nog lite väl kort, konstaterade Kristofer Åström när jag senare på kvällen sprang på honom på lokal i Luleå.<BR>&nbsp;? Nu var ju det här också sista spelningen med Hidden Truck och då skulle det väl ha kunnat vara lite mera omfattande också, förstås. Men: nu blev det som det blev. Vad tyckte du förresten om den här dryga timmen då ?<BR>Jo, jag tyckte bra om den. Kristofer Åström fyller väl ut rollen som en av både känslor och demoner jagad ung man, som ägnade sig åt att skicka närmast privata meddelanden från scenen till salongen.<BR>Hidden Truck kompade, med meditativ attack-känsla, och sångerskan Britta Persson är alltid lika självlysande bra. I alla situationer.<BR>Mellansnacket mellan låtarna var i stort sett obefintligt och presentationerna av låtarna sparsamma. I bästa fall. Men nu är ju inte Kristofer Åström en man som gör alltför stort väsen av sig på scenen och det har vi ju bara att acceptera.<BR>Kreativt sett var det här dock en oantastlig dryg timme, med ett par nya låtar infogande sig i den attraktiva helhet som alltså mycket snabbt tog sig fram till extranumren, där ett av dem hette It Ain?t My Turn.<BR>Ömsint, tufft = personligt.<BR>Kristofer Åström fortsätter alltså att diskret markera sig musikaliskt.<BR>Bara att hoppas på att vägen fortsätter att slingra sig framåt för honom.<BR>Han är definitivt en lågmäld profil som det svenska musiklivet är i behov av.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!