Ett sammelsurium av röster möter en redan i inledningen. Någon där? frågas det, och svaret kommer i olika variationer. Någon är trots allt där. Den skrivande, författaren, och hans demoner? Något sådant. Han beskriver sin utsiktspunkt från den gotländska landsbygden, lägger ut texten kring såväl inre som yttre landskap, berättar små historier som bara nästan får fäste. Markens hållfasthet prövas. Den bär. Boken bär. Men som en av rösterna säger: "Varför vill den ene hela tiden att det inte ska vara någon historia?" Författaren svarar att "den ene" inte tycker om historier, han "tycker det är för billigt: början, mitt, slut, förpaketerat och falskt." Man vill gärna ge rösten - vem den nu tillhör - rätt. Men Magnus Hedlunds böcker har ofta funnit sig själva i dragkampen mellan historien och icke-historien. Som i hans utmärkta bok Snittet, där en lobotomerad mans splittrade och undanglidande minnen kommer i dagen.
I Någon där? sätter den mer traditionella historien igång först efter 100 sidor, bara 30 sidor från slutet. Det är som att maskinen måste värmas upp först. En man börjar en dag höra röster och hamnar, styrd av rösterna, i den ena underliga situationen efter den andra. Ofta förblir han sittande i sin bil, mitt ute på en åker, och hittas långt senare av den oroliga hustrun. Han sjukförklaras, blir efter behandling bättre, men är en skugga av sitt forna jag. Han får sluta på sitt kontorsarbete för att i stället släpa sig fram som latrintömmare till dess att förtidspensionen träder in. Dottern tar avstånd från honom.
På det hela taget en kort, sorglig, dråplig historia, förmodligen omöjlig den långa ouvertyren förutan. Hedlund skriver kanske inte allegorier, men det går att dra paralleller mellan författaren vid skrivbordet och den insjuknande. Båda hör de röster, om än av olika slag. I det ena fallet kallas det författarskap, i det andra vanföreställningar. Skillnaden är inte, åtminstone inte i Magnus Hedlunds böcker, alltid helt skarp. Det ska man nog vara glad över.