MEDAN DE FLESTA av oss har varit lediga i helgen passade NUS på att arrangera ett orkesterläger för sina medlemmar och som avslutning en konsert i Björksalen, Boden. Jag vet inte om det var tiden, 19.30 på en lördag, eller om man inte gjort tillräckligt med reklam men det var tyvärr ganska glest i bänkarna.
Det var en ganska kort konsert vi fick höra, tiden räckte antagligen inte för att repetera in en större repertoar, men med desto roligare musik. Inledningsvis bjöds vi på 1:a satsen ur Mozarts 35:e symfoni, mer känd som Haffner-symfonin.
Denna musik är verkligen sprudlande och ställer höga krav på en orkester, särskilt första violinstämman. Violininsterna i nus, under ledning av konsertmästare Arvid Johannson, klarar det dock bra och detta trots att tempot är ganska uppskruvat.
ARVID JOHANSSON VAR sedan solist i Camille Saint-Saëns Introduktion et rondo capriccioso. Och som han spelar denne unge man. Till synes utan större problem tar han sig an den krävande solostämman och presenterar den med ett uttryck som jag verkligen gillar. Han har en ton som är mycket vacker och kärnfull. Arpeggion är klockrena och snabba passager är inget hinder. Om jag bara fick önska en enda sak till skulle det vara att han kunde "suga" på fraserna lite. I bland känns det som om det går lite väl rakt på. Orkestern har ju all tid i världen att vänta på solisten så varför inte utnyttja det mer?
I Saint-Saëns stycke klingar även orkestern bättre. Man är tightare och det gör att soundet blir mer homogent. Särskilt i stråkstämmorna blir det mer tryck.
De två avslutande styckena är, antar jag, av finskt ursprung. Vad beträffar det första, Finlandia av Sibelius, behöver vi ju inte tvivla men med Sinfonia Piccola av H. Soulahti gissar jag bara för det är totalt ny musik och kompositör för mig och programbladet ger mig ingen guidning.
I det sistnämda kommer några fler av orkesterns medlemmar fram som solister och det gör de med den äran. Det är ett fyrsatsigt verk och särskilt den tredje, antagligen ett scherzo, är mycket trevlig att lyssna på. Detta är det stycke som orkestern framför bäst under konserten, man är mer nyanserad här och man verkar hinna lyssna på varandra på ett sätt som jag inte märkt tidigare under kvällen.
AVSLUTNINGSVIS VILL JAG bara önska en sak till från Nus. Varför inte försöka göra konserterna lite mer publiktillvända? I tider när det blir mer och mer ovanligt med unga som väljer orkesterinstrument skulle denna orkester kunna bli den perfekta reklampelaren för att försöka locka fler musiker till dessa (i denna verion av orkestern satt ju vissa med som torde ha passerat den förväntade åldern för en medlem i en ungdomsorkester). Men då tror jag att man måste våga släppa lite på de traditioner som tynger den klassiska musiken.
Att programbladet för konserten är kortfattat, minst sagt, kan vara förlåtligt men att inte samtidigt ha en konferencier som guidar gör det svårt att hänga med om man är en förstgångsbesökare.
Det finns ju dessutom så mycket spännande att berätta om denna musik. Sibelius som frihetskämpe, Mozarts överlägsna geni etc.
Detta gäller naturligtvis inte bara Nus men de har ju ett naturligt försprång när det gäller att komma i kontakt med unga blivande musiker.