X-Border Art Biennial
Luleå, Rovaniemi, Severomorsk
Konsthallen, Norrbottens museum, Luleå.
Gränser är intressanta fenomen. Gränsdragningar verkar vara något naturgivet. Djur och människor skapar livsrum, revir, inom vilkas gränser vissa förutsättningar och livsvillkor gäller. Gränser markerar även olikheter mellan oss. Det kan gälla skillnader i administration, ekonomisk och nationell politik, kultur och språkbruk.
X-Border är ett ambitiöst och intressant projekt som försöker överbrygga nations- och kulturgränser samtidigt som det i det egna språkbruket försåtligt smyger sig in nya gränsdragningar. Att exempelvis poängtera skillnaden mellan samtida konst och samtidskonst är att dra en värderande gräns mellan en konsttradition som bygger på intuitiv, subjektiv insikt och ordlös kommunikation och en intellektualiserad verbalspråklig som vill göra sig nyttig.
Den något röriga och omfattande katalogen, översatt till fyra olika språk är fylld av nyckelord som problematisera, forska, undersöka frågeställningar och attityder. Genom att ”lyfta samhälleliga frågeställningar”, i stället för att hävda konst för konstens egen skull, för det gåtfulla, för fantasins och poesins skull, hoppas man kanske på mer acceptans. Det är i mina ögon att kasta in handduken inför räknenissarna.
Bortsett från dessa invändningar finns det en del att glädja sig åt i den del av utställningen jag har möjlighet att se här i Luleå.
X-Border sker på tre olika orter, förutom Luleå i Rovaniemi och ryska Severomorsk. De sistnämnda orterna är uppkopplade via webben till konsthallen. En god tanke, om och när det fungerar. Det är ett känt fenomen att tekniken kan vara ett bekymmer i den här typen av projekt.
Christine Candolins verk !WATER!/2013 på Norrbottens museum imponerade trots att en av de tre projektorerna inte fungerade. Form och innehåll lyfter verket över teknikens tillkortakommanden. Hon vill med sitt verk tydliggöra hur privata intressen tillåts profitera på mänskliga grundbehov. I konsthall 1 på Kulturens Hus möter vi Kaija Kiurus Björkskog här har skogsbrukets genmanipulationer tydligt gått över alla gränser och skapat direkt stapelbart virke på rot med måtten fyrtum fyra. Det är bara att barka av och sätta igång och spika. Karin Aurora Lindell har byggt upp en tänkvärd och tilltalande textil installation som sjunger hantverkets lov och bygger på ett minne kring hennes farmor som var en sömmerska och som genom sin kreativitet och goda handlag kunde trolla med utslitna klädesplagg. I konsthall 2 möter jag Anders Sunnas oförskräckta men rätt övertydliga måleri. Det påminner i sitt bruk av symboler om 1970-talets politiska konst. Lassinanti som gauleiter är väl att bre på. Konsthall 3 har klätts med brokiga tyger i Maria Alina Staicus installation Voyeur. I ett par hörlurar kan man höra häftigt medryckande romsk musik medan man går omkring i hallen. Hon vill utmana fördomarna som det rumänska samhället har mot romer. Hur det skall gå till förstår jag inte riktigt i den här installationen som för mig mer handlar den fascination hon som barn upplevde inför romernas kultur. Insiktsfullt konstaterar hon själv att ”Jag tror inte att problem kan lösas med konst, däremot kan konst synliggöra sådant vi undviker att se”. Må så vara, men ett mindre rum än den stora hallen tror jag dock hade förstärkt upplevelsen. J Tobias Andersons välanimerade videoloopar i galleriet fängslar för ett tag men blir i längden lika kortlivade och sammanhangslösa som serierutor urplockade ur en berättelse. I galleriet dominerar Barthélémy Togu, en konstnär från Kamerun som på ett humoristiskt sätt valt att provocera flyg- och tullmyndigheter. Han tillverkade bland annat en stor skyddshjäm av trä som han ville ha på sig när han flög. Personalen protesterade, vilket jag kan förstå, när alla passagerare av säkerhetsskäl måste ha löst bagage på anvisade platser. En intressantare aktion var när han i sopåkarkläder hade löst förstaklassbiljett på tåget och på grund av sin uppenbarelse, svart man i arbetarställ, uppmanades att flytta på sig. Det bevisar att som man är klädd blir man hädd. Utfallet av provokationerna blir lätt förutsägbara men det humoristiska i tillvägagångssättet är dock förlåtande. I galleriet visas även tre teckningar av Ann Böttcher, Struggle and Endurance, Great Individuality, Courage and True Character (America I-III).
Böttcher tecknar träd på ett beundransvärt sätt. Men som om inte det vore tillräckligt vill man i katalogen nyttiggöra detta genom att hävda: ”I sitt arbete undersöker hon på olika vis relationen mellan natur och nationalism, och hur bilder med naturmotiv används som symbol i skapandet av nationell identitet.” Varför skriva det på näsan! Det är väl en slutsats jag själv som betraktare kan dra om jag så vill. Bruksanvisningar trivialiserar! Jag kan gott nöja mig med den poetiska dimensionen i hennes utsagor.
Om man har andra ärenden är kanske inte konst det ultimata mediet.
X-Border är som sagts ett ambitiöst projekt och det skulle vara intressant att kunna ta del av alla utställares verk. Det finns ju speditörer och teknik för det i våra dagar, såvida inte tullar och webbleverantörer tillåts bestämma gränserna.