Amerikaner tycker att det är så otroligt besvärligt att läsa textremsor på bio-filmer.
Det är faktiskt den främsta orsaken till att Hollywood håller på att mangla om diverse europeiska filmer; ofta dock utan att tillföra dem särskilt mycket (eller ingenting) alls.
Fast ibland blir det ju ändå och onekligen rätt lyckat. När den norska filmen Insomnia amerikaniserades härom året, med Al Pacino och Robin Williams, så blev det ju ruggigt bra. Och när nu, under visst buller såväl som bång, David Fincher har tagit tag i den första så kallade Millennium-filmen, efter Stieg Larssons ostoppbara bestseller Män som hatar kvinnor, så sväljer vi den hur lätt och frivilligt som helst en gång till. Utan att ens rapa så värst ljudligt efteråt heller.
Den svenska versionen var ju också övervägande bra. Men det går faktiskt inte att säga något annat än att denna engelsktalande dito, i allt väsentligt, likafullt är vida mycket bättre.
Allting har vridits åt ännu kraftfullare och betydligt mera expansivt. Spänningen är nu totalt maximal och det hela tiden också (två timmar och 38 minuter, för att vara korrekt) och filmen tar i och bultar sig stötvis fram, allt medan Trent Reznors (från Nine Inch Nails) hårt offensiva musik idkar överfall i bakgrunden.
Samt att det (och det märks onekligen ...) är en viss skillnad på resurserna också. I den svenska filmen var det på sin höjd mellan-budget som gällde. Här har det, i stället, fått kosta. Och då gör det så. Också.
David Fincher, som började som regissör av rockvideor och sedan har klarmarkerat sig med den ena mera brakande succéfilmen efter den andra, har här använt sig av samma slags depressiva mörker och ständiga regn som i den ultradystra massmördardystopin Seven. Och där fungerade det ju onekligen bara bra ...
Det känns onödigt att återigen nämna något om handlingen i The Girl With The Dragon Tattoo, eftersom "hela Sverige" redan är väl införstådda med den. I stället framhåller jag väldigt gärna att Rooney Mara faktiskt är ännu mera stringent och ultratuff som den komplicerade Lisbeth Salander, än vad Noomi Rapace var. Samt att Daniel Craig, som journalisten Mikael Blomkvist (samtliga namn uttalas förresten konsekvent på svenska), åtminstone är snäppet bättre än vad sin svenske föregångare Michael Nyqvist var.
Ungefär så är alltså statusen för det som säkert blir julens blockbuster och favvofilm på bio.