Koop har hittat marimban
Gardinerna är fördragna, jazz strömmar ur högtalarna. Oscar Simonsson och Magnus Zingmark sitter i en soffa på behörigt avstånd. De har foundation, läppstift och mascara. Och var sitt silkeslinne.
- Vi har bestämt oss för att alltid göra saker och ting ordentligt, säger Oscar Simonsson.
Kanske är det därför det har tagit fyra år för dem att göra Koop islands, deras tredje skiva sedan debuten 1997.
- Vi är inte speciellt kreativa. Det har aldrig varit lätt för oss att göra grejer, eftersom vi gör det på det sätt vi gör. Allt är ett enormt pusslande med samplingar, fortsätter han.
Turnerat konstant
En annan förklaring är att de har varit konstant upptagna med att turnera de senaste åren. Förra skivan Waltz for Koop blev en smärre succé. 160.000 sålda exemplar är mycket för en skiva som ligger rätt långt från den vanliga listpopen. De har spenderat många timmar på flygplatser och i hotellrum - vilket inte är den mest kreativa av miljöer.
- När vi landar har konsertarrangören ordnat med transport, som spelar någon musik som liknar vår. Och när vi kommer fram är det en dj som spelar likadan musik. Sen spelar vi vår musik. Efteråt spelar samma dj samma musik. Man ledsnar på det, säger Oscar Simonsson.
Men nu är de alltså tillbaka. Koop islands är en mycket logisk fortsättning, som tar vid där Waltz for Koop slutade. Loungejazzen är kvar, de sockersöta melodierna likaså. Men i stället för att röra sig i det nordiska ljudlandskapet, har de hittat marimban och ett mer karibiskt sound.
Genreförvirring
- I viss mån är det väl en reaktion på förra skivan. Men jag tycker aldrig att vi haft det där nordiska vemodet. Det passade inte riktigt in på den förra skivan, och det passar verkligen inte in på den här, säger Oscar Simonsson.
Magnus Zingmark fyller i:
- Vi har väl alltid sneglat lite åt det hållet. Man söker sig alltid längre bort hela tiden.
Ända sedan Koop började göra sig ett namn, har frågan ställts om vilken genre de egentligen tillhör. Är de ett jazzband? En houseduo? Nu-jazz?
- Det må vara nu-jazz eller jazz eller alternativ jazz eller house. Vi brukar kalla det för swingtronica. Det låter så pass löjligt att det känns bra, säger Magnus Zingmark.
Att de väljer att klä sig i drag har inte dämpat förvirringen. I Japan är de helt chockade av deras kläder, berättar Oscar Simonsson och rättar till sitt silkeslinne.
- Men vi tycker det speglar musiken. Den är rätt omacho. Dessutom hänger det ihop med tanken att vår musik är en illusion. Man vet inte vad som är samplat och inte. Man bygger upp en kuliss.
Så jobbar vi med nyheter