Den dysfunktionelle unge mannen är en igenkännbar figur i samtidslitteraturen, kanske till och med överanvänd, även om han gjuts i ständigt nya former och kommer i olika utföranden. Martin Engbergs 19-årige Marcus kan sägas tillhöra denna skara, även om det med tanke på den ensamhet som står kring honom nästan känns fel att placera in honom bland andra.
Marcus bor på en bondgård tillsammans med sin äldre bror Hjalmar och sina föräldrar. Han är dyslektisk, har förmodligen någon bokstavskombination och för ett liv som präglas av en sorts bitter kamp, framför allt om att bli sedd och erkänd, om så bara av den närmaste omgivningen. Föräldrarna är gamla och har redan utsett Hjalmar till den som ska ta över gården, något som stör Marcus och får honom att återkomma till tanken och talet om att brodern ska lösa ut honom. Fadern, en patriark av klassiskt snitt, numera dock bruten av tilltagande ålder, invänder irriterad att föräldrarna inte är döda än. För Marcus hägrar den frihet han föreställer sig att pengarna ska ge honom. Vad han egentligen ska använda friheten till har han emellertid inga begrepp om.
Martin Engberg tycks känna med sin huvudperson, men bara till en viss gräns. Det är inte sympatin inför den annorlunda och utsatte som är central här. Marcus rör sig in i ett asocialt landskap där även läsaren ibland har svårt att följa honom. Smuts, vrede, obegriplighet. Den glädje han någon gång upplever till exempel när han hittar en tillfällig vän i den likaledes förlorade och självdestruktive Joel, eller när han som stalldräng flamsar med ridtjejerna på gården spricker snart upp i något tomt och olustigt. Som om inget annat vore möjligt för denne närmast socialt determinerade romankaraktär.
Ja, det är inte att överdriva att påstå att Engberg med Ta skada skriver en typ av mis-lit (misery literature). Hans bok frilägger envetet och ibland hårdhänt konturerna av ett sår, en skada. Ibland vetter det åt samhälls- och civilisationskritik, när futtigheten i det individuella livsprojektet görs tydlig, hur även den till synes lyckade allt som oftast trevar sig fram, skugglik. Porträttet av den äldre brodern Hjalmar som trots att han vinner både världen och flickan ändå inte kommer till ro, pekar i den riktningen. Och modern, den slagfärdiga och starka, som gjort sig ett respekterat namn i bygden, finner sig snart kroppsligt försvagad, liksom tömd.
Någon konstruktivitet möter inte upp, försoning kan man se sig om i himlen efter. Gott så. Men vad göra av detta mörkerstaplande? Vart tar det vägen? Har det något mål? Som litteratur är det förvisso ofta drabbande, även om misstanken smyger sig på om en författare som verkligen vet att styra sin berättelse och som hittar smärtpunkterna nästan alltför väl.
Några drömska sekvenser, när huvudpersonen är med om en olycka i timmerskogen, bryter upp det svärtade med något som tar plats bortom kategorierna, bortom det spår som stakats upp.