Anneè Olofsson. Nyhetsflashar om mord, flygkrascher och terrorattacker kablas ut i ett rasande flöde. Samtidigt pågår livet med semesterresor, arbete, relationer och vardagliga bestyr. I utställningen The Face of all your Fears utforskar videokonstnären Anneè Olofsson skarven där omvärlden slår kilar i det lilla livets upplevda trygghet.
- Jag jobbar mycket med det mörka, och är helt obsessed av döden. Det finns hela tiden inom mig, och mitt arbete är en återspegling av min själ. Döden är något jag tänker mycket på, det blir en självterapi, säger Anneè Olofsson.
Hon exponerar naket sig själv och sin familj i verken. I filmen Under a Serpent Sun ligger hon lojt och semesterbehagligt på stranden intill sin far. The Stranglers Always the sun spelas på radion men bryts av nyhetsrabbel från en värld nära att implodera av smärta.
- När man översköljs i den här mängden blir det så absurt att man nästan skrattar åt det. Vi lyssnar och läser om det varje dag, men fortsätter att leva våra liv. Jag tror att vi människor generellt är väldigt självupptagna. När jag läser om ett mord tänker jag i första hand på mig själv. Vi drar på något vis en lättnadens suck över att det gäller någon annan. Det är ett sätt att skydda sig. Samtidigt tror jag att allt ont som händer i världen mynnar från det privata, från det lilla, det som sker i familjen, frustrationen och konflikterna, säger Anneè Olofsson.
Det självutlämnande är en förutsättning i arbetet.
- Jag har gjort verk med andra människor, men det går inte. Jag blir inte berörd. Det måste vara människor jag har en relation till, säger hon.
Kristina Nilsdotter. Bad art, Monkey Business, samt en och annan dröm är titeln på Kristina Nilsdotters utställning. Som Ateljéstipendiat i Luleå kommun har hon en plats reserverad i Konsthallen. Nu visas målningar och skulpturer födda i ateljén på Kronan, där Kristina Nilsdotter under ett års tid har utforskat det egna uttrycket. Hon har arbetat lekfullt och humoristiskt, haft väldigt roligt, ibland fastnat men enträget jobbat sig tillbaka in i processen.
- Jag har känt mig fri att hålla på med teman som gör mig glad. De flesta av verken saknar djupare motiv, även om de såklart kan tolkas olika. Sedan tycker jag om att jobba med titlarna. Bad art kan läsas på olika sätt, säger Kristina Nilsdotter, som under det gångna året har erövrat ett för henne nytt material, jesmonite.
- Betong blev för tungt när jag ville gå upp i storlek.
Det första som möter besökaren är vad konstnären själv kallar badavdelningen. I måleri och skulptur utforskar hon människan och vattnet. Att det blev ett av utställningens teman var en slump. Skulpturen som var tänkt att föreställa hennes syster blev i stället en badmadam med namnet Ada B Dopping. Kanske valde materialet sin egen väg.
- Jag är egentligen ingen badmänniska och har inte studerat vatten. Jag håller mest på med människor och djur.
Djuren är också återkommande; en skulpterad apa eller en groda insmugglad i ett verk där människan står i fokus.
- Man hittar identifikation i djuren, det är något komplext organiskt. Jag kan studera människor och djur i oändlighet, säger Kristina Nilsdotter.
Mona Wallström. Det rumsliga har alltid intresserat Mona Wallström, gallerist och konstnär bosatt i Göteborg. Parallellt med arbetet som smyckeskonstnär bygger hon sitt fantasipalats. Utställningens titel är Greetings from Plywood Palace.
- Jag är intresserad av rummets funktioner och framför allt den känslomässiga upplevelsen. I ett palats har rummen en starkt känslomässig betydelse. Man går in för att möta Ers Höghet, det skapar en underdånighet, säger Mona Wallström.
Hon har jobbat med palatset sedan 2008, första gången det visades var i Göteborg 2009.
Begränsningar i ateljéutrymmet har tvingat ned Mona Wallström i storlek, men när hon fick förfrågan om utställningen i Luleå öppnade sig nya möjligheter. Efter kontroll av takhöjd påbörjade hon arbetet med de pelare som utgör centrum i installationen. Plywood är det självklara materialvalet.
- För länge sedan använde jag tidningspapper och fick en randighet som är spännande. Men papper håller inte så bra och jag började jobba i plywood i stället. Alla har en relation till trä och det är ett billigt material. Att göra ett palats i något så billigt och vardagligt ... Det är kulturens roll att odla och förädla sådant som egentligen inte är någonting alls, säger Mona Wallström.
Det är inte första gången Mona Wallström ställer ut i Luleå. 1990 visades hennes pappersskulpturer på Norrbottens museum.
Åsa Davidsson. Med kamera och skissblock fångar Åsa Davidsson ögonblick att använda i ateljén.
- Ser jag ett dött djur på vägen så tvärnitar jag. Jag tar bilder och framkallar dåliga papperskopior att använda som förlaga. När jag sätter igång så kommer det en historia. Det är platsen som triggar igång tanken, vad har hänt här? säger hon.
Ofta är det surrealistiska målningar i naturmiljöer. Åsa Davidsson lägger in udda eller skavande detaljer och ser gärna att betraktaren stannar upp och söker egna svar. Genom att låta ett barns blick gå ut ur bilden placerar hon själva skeendet i betraktarens fantasi.
- Mina bilder måste man nog titta på länge, då upptäcker man saker. Jag tycker att det är jobbigt att skriva folk på näsan. Det vill jag inte göra.
Barn hör till de återkommande motiven i hennes arbete. Det bara blir så, vare sig hon vill eller inte.
- Jag försöker att inte ta in dem, ändå blir det så. När jag är ute i naturen kommer ofta barn fram till mig, det är som att de söker sig till mig, säger hon.
Oftast är det flickor som bryter sig in i målningarna. Åsa Davidsson tror att det kan ha sin förklaring i hennes tidigare studier av Diego Velázquez Hovdamerna.
- Den där tjejen som står i mitten finns liksom kvar i mig. Kanske är det hon som kommer tillbaka hela tiden, säger hon.
Åsa Davidsson är bosatt i Stockholm men står i begrepp att lämna staden för ett hus i Sörmland.