Kontrasterna framhäver varandra

Plötsligt händer det, säger de i reklamen för spelvinster på TV. Jag säger att det jag väntar på händer alltför sällan, men när det där glimrande ögonblicket dyker upp så var det värt all min längtan. Det jag väntar på, och söker, är böcker som ger mig närhet till den värld som skapats på boksidorna. Berättelser som jag inte vill ska ta slut, som lever fast jag läst färdigt. Författaren till Den engelske patienten, Michael Ondaatje har med Diversadero skrivit en sådan. Jag läser den långsamt, det märks på första sidan hur noga han valt och vägt orden för att språket ska ha rätt rytm och nyans. Det är precis så glimrande vackert som jag vill att det ska vara, fast innehållet är burdust och grovt. Just därför blir det bra, kontrasterna framhäver varandra.Det handlar om tre människor, Anna, Clair och Coop, som vuxit upp i samma hushåll. Anna och Clair är uppfostrade som systrar, och döttrar till den ensamme fadern, fast Clair var hittebarn. Coop, pojken, får som fosterson och dräng plats i huset när hans föräldrar dödats. Av döttrarna räknas han som bror men inte av fadern. I puberteten blir det annorlunda, Anna och Coop blir förälskade. Fadern kommer på dem och vansinnet drabbar alla. Han misshandlar Coop närapå till döds, han tar med sig Anna därifrån, men hon rymmer från honom. Bara Clair blir kvar på gården, och henne pratar han nästan inte längre med. Det som hänt formar de tre, och boken handlar om hur minnen fortsätter leva med i människorna, hur de ständigt återskapar det förlorade, det efterlängtade. Vi får följa dem alla tre, på var sitt håll, hur de brottas med livet som det blev. Och de har det inte lätt, inte någon av dem. Coop blir hasardspelare, lever livet hårt och gränslöst. Clair blir sekreterare på en advokatbyrå och åker hem till gården var helg för att tigande sitta mittemot fadern. Anna byter namn, blir författare och litteraturforskare i Frankrike. I sitt författande skriver hon om de två syskonen och sig själv om och om igen, hon hittar ständiga paralleller.Förutom att Michael Ondaatje bjuder på otaliga litterära tips och tolkningar så är det intressant att följa hur han låter Anna skriva in sina egna minnen i biografin om författaren Lucien Segura. Det blir till en studie i hur författaren själv låter livet gestaltas om och om igen genom sina böcker, hur minnena används som referens och underlag, hur de vänds och vrids för att den skrivande personen själv ska förstå hur det hela hänger ihop. "Vi har konsten för att inte bli tillintetgjorda av sanningen" citerar han Nietzsche för oss. Och jag kan bara hålla med. Hade inte Michael Ondaatje varit en så fulländad författare hade historien drabbat med en annan kraft, fått oss att vända oss från den. Nu kan vi ta den till oss. Och läsa med glädje! Synd bara att det ibland känns som att översättaren inte hunnit vara så varsam med språket som Ondaatje, det haltar några gånger och det märks alltför väl i den omsorgsfullt skapade prosan.