Ribban placerades alldeles tillräckligt och tillfredställande högt, vid det intellektuellt väldigt spänstiga samtal som på tisdagskvällen öppnade höstsäsongen för de litterära sammankomsterna i Kontext.
Om jag inte såg eller minns alldeles fel så var det nya stolar på scenen i Lilla salen; någonting empire-liknande som samtalsledaren Kerstin Wixe mötte författaren, kolumnisten och den beskt begåvade debattören Lena Andersson i.
Så gott som fullsatt (förstås) och det höll helt och hållet att presentera Lena Andersson med orden:
- Bland de vassaste i svensk dagspress och Någon som tänker förbi det uppenbara.
Lena Andersson, uppvuxen i den förhållandevis famösa Stockholmsförorten Tensta, skriver sedan några år tillbaka en kolumn "om vad jag själv vill, vilket kan vara rätt pressande" på DN:s ledarsida. Detta tar sin tid, men hon skriver också pjäser, romaner och diverse debattinlägg.
Hon har ett rykte omkring sig att vara såväl mycket skarp, som lika mycket vass. Välformulerad också. Synnerligen. Hon får igång läsarens egen tankeverksamhet, efter att hon själv har tänkt tillräckligt mycket. Detta gällde även tisdagskvällens stimulativa samtal.
- Är det en demokratisk skyldighet att tänka? undrade Kerstin Wixe. Och Lena Andersson svarade:
- Om man kan. Men man bör tänka fritt och inte i flock.
Redan i skolan undrade hon, med adress SO-läraren det följande (och helt på allvar):
- Varför heter det Tyska Demokratiska Republiken (gamla DDR/Östtyskland hette så) när det inte är demokratiskt?
Eftersom SO-läraren inte hade något lämpligt svar nöjde hon sig med detta mycket formella i stället:
- Ja, kan du förstå?
Redan från späd ålder undrade Lena Andersson varför det var (som det var) och varför det hade blivit så?
Följaktligen avskydde hon trollerikonster och magi. Hon ville inte bli lurad och eftersom hon inte förstod hur det hela gick till ansåg hon inte att hon fick lära sig något heller.
Nu ägnar hon sig främst åt, i sina kolumner att "ta isär klyschor och slagord; det som är förljuget och består av halvsanningar".
För några år sedan satte hon ihop ett mycket personligt Sommar-program i radions P 1, där hon liknade Jesus vid dagens politiska ledare, även diktatorer. Kunde det bli något annat än folkstorm?
Numera läser hon aldrig kommentarerna på nätet till det hon skriver - "för att orka skriva vidare". Men de som tilltalar henne ute på stan är vanligtvis civiliserade.
Lena Andersson är av den åsikten att man ska "vara en god människa". Och den stora frågan är "varför så många ändå inte är det?"
Hon tänker och resonerar sig fram till det hon ska skriva om. När hon inte gör det har hon (hittills) sprungit tre maratonlopp ("det är skönt med gemenskapen men jag är lite rädd för extasen") och den religionskritik som hon så ofta ägnar sig åt betraktar hon som en form av "intellektuell renhållning".
Det finns förstås massor med sämre sätt att tillbringa en tisdagskväll på.