Ett oupphörligen angeläget och koncentrerat stimulativt samtal, mellan författaren/journalisten Göran Rosenberg och Kontexts sedvanliga sparringpartner Kerstin Wixe, fyllde (givetvis) Kulturens hus lilla sal på tisdagskvällen.
Och det här ville man ju inte missa, eftersom det är välkänt att Rosenberg är en pålitligt påläst person och det som han publicerar aldrig är ointressant.
Samtalet pendlade kring Rosenbergs i dagarna utgivna bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Bonniers) som han närmast kärleksfullt refererar till som sina "barndomsmemoarer" och som lika mycket är ett mycket förstående porträtt av hans far David, som avled när Göran (ett namn som varken fadern eller modern någonsin lärde sig att uttala men som de gav sonen för att han lättare skulle smälta in i det svenska efterkrigssamhälet) var bara elva år.
Fadern steg av tåget i Södertälje en augustikväll 1947 för att börja ett nytt liv. Han hade då tillbringat kortare tid på några andra svenska orter, efter att ha befriats från utrotningslägret Auschwitz, och hade tänkt sig att fortsätta någon annanstans i världen.
Men så blev det inte. Han återförenades snart med sin ungdomsförälskelse från det judiska ghettot i den polska staden Lodz (som Rosenberg väljer att konsekvent uttala på jiddisch, med ett hörbart L, i stället för det polska Wodz), som även hon mirakulöst hade överlevt förintelselägret. De gifte sig och fick två barn; Göran och hans sex år yngre syster. Samt blev kvar i Sverige (modern lever fortfarande).
Det var inte förrän på 1970-talet, då Göran Rosenberg var anställd på Aftonbladet och fick i uppdrag att skriva om Förintelsen, i samband med att tv-serien Holocaust visades i svensk tv, som han pratade med sin mamma om det hon hade upplevt under kriget. Med fadern hade han varit alldeles för ung att tala om det.
- Under de senaste sju- åtta åren har jag varit sysselsatt med boken. Och jag ville inte skriva ännu en Auschwitzskildring, det finns redan alldeles för många av dem.
- Frågan var då: hur skulle jag kunna skriva om något som jag minns så lite om - utan att hitta på något?
Men - det gick ändå att göra det. Minnena visade sig sitta i kroppen. Inte i huvudet. Och var väldigt konkreta.
Hela Göran Rosenbergs släkt utplånades i lägren. Hela hans värld likviderades. Och han tycker egentligen inte om att fiktionalisera exempelvis upplevelserna av ghettot i Lodz (och polemiserar försiktigt mot Steve Sem-Sandberg som har gjort just det i sin allmänt prisade roman De fattiga i Lodz) eftersom han tycker att det räcker med sanningen.
- Huruvida ghetto-äldsten Chaim Rumkowski, som samarbetade med nazisterna när det gällde att lämna ut barn och gamla ur ghettot, gjorde rätt eller fel kan ingen veta som inte var där. Hans motsvarighet i ghettot i Warszawa begick självmord. Det borde kanske Rumkowski också ha gjort.
De som överlevde lägren drabbades ofta av skuldkänslor. Just för att de hade överlevt. David Rosenberg fick ingen ersättning från den västtyska staten, för att han såg alldeles för frisk ut för att kunna ha lidit alltför mycket. Han bedömdes lida av "försäkringsneuros" (cynism för att han önskade sig ekonomisk kompensation).
Och alltsammans avslutades med att riksspelmannen Svante Lindqvist kom in och spelade ett par melodier på sin fiol, som Göran Rosenberg blev synbarligen väldigt glad för.
En minnesvärd visuell Kontext-present, i stället för de sedvanliga Lovikkavantarna.