Sverige är världens tredje största exportör av musik och räknat per capita den allra största. Denna framgång brukar tillskrivas den kommunala musikskolan. Betydelsen av kulturella stimuli kan inte överskattas. I det konstvänliga klimat, som Hjalmar Lundbohm kom att inspirera till i Kiruna under 1900-talets första decennier, grundlades en konsttradition som än i dag har återverkningar.
Kiruna konstgille (bildat 1944) som i samarbete med LKAB och Moderna Museet arrangerade den uppmärksammade Picassoutställningen 1965 slog konstvärlden med häpnad. Ett evenemang som inte skulle kunna genomföras nuförtiden. Bara försäkringspremierna vore omöjliga att betala.
Utställningen visades i det av Arthur von Schmalensees ritade stadshuset med sin unika klockstapel, utformad av skulptören Bror Marklund. För konstintresserade arrangerades bussresor från hela länet till Kiruna.
Picasso i realtid
Hela staden var präglad av evenemanget. På biografen Röda Kvarn kunde man till exempel få se Picasso utföra sitt måleri bakom frostat glas, i realtid som man säger nuförtiden. Man kunde se målningen växa fram, bit för bit, hur former och färger bytte plats och ändrades.
LKAB var också med och sponsrade en van Goghutställning som visades någon gång på 1950-talet. Gruvbolaget hade även ett finger med i tillkomsten av de övernattningslägenheter/gästateljéer för konstnärer som finns både i Kiruna och Björkliden.
Även det välkända Kirunastipendiet har sedan 1959, bland konstnärer, satt staden på konstkartan. Dessa faktorer har genom åren dragit många gästkonstnärer till orten. Det var förr om åren. Nuförtiden, då gruvjätten går med närmast groteska vinster och borde ha råd att förvalta sitt kulturella arv från Lundbohms tid, har man dessvärre mer eller mindre vänt kulturen ryggen.
Påverkat konsthistorien
Det är naturligtvis ingen tillfällighet att det finns ett klart samband mellan stimulerande miljö och framväxten av begåvningar. Under 1920-talet föddes i gruvstaden flera personer som kommit att påverka svensk konsthistoria.
Sten Kauppi (1922-2004), kom att förändra och förnya svensk textilkonst efter sammanträffandet med Edna Martin på Handarbetets vänner. Deras samarbete pågick i många år. Målaren Fritz Sjöström fick inte bara en karriär som konstnär, utan även som estradartist. Han skrev visor i fransk chansontradition och framförde dem på scen till eget pianoackompanjemang. Han spelade dessutom in ett stort antal skivor.
En annan Kirunayngling som fick namn om sig var Alvar Jansson. När han i sin ungdom skulle välja arbete fanns i Kiruna bara två möjligheter, antingen gruvan eller järnvägen. Det blev det sistnämnda, men han hade en brinnande håg till konsten. På vinst och förlust åkte han till Stockholm och sökte upp den enda konstnär han kände till, Isac Grünewald, för att visa upp sina teckningar. Grünewald tyckte att han hade utvecklingsmöjligheter och skrev ett rekommendationsbrev där han föreslog att Jansson skulle beviljas tjänstledighet från SJ under ett år för att förkovra sig i konst på Grünewalds konstskola. Det blev avslag på ansökan så Alvar Jansson sa upp sig från järnvägen och satsade på konsten. Han blev sedermera professor på konstakademin.
Aili Kangas föddes 1924, ett år efter Sjöström, och medan hennes generationskamrater blev kvar i Stockholm efter sina konstutbildningar, återvände hon med sitt lågmälda stillsamma måleri till födelsestaden Kiruna.
Textilaren Solveig Backlund, född 1911, med liknande måttfulla framtoning, dyker upp på 1940-talet som lärare i teckning och textil på KPU (Kiruna Praktiska Ungdomsskola). Hon kom att få stor betydelse för den yngre generationen av Kirunakonstnärer.
Målaren Björn Blomberg, född 1925, växte upp efter malmbanan ovanför Abisko men kom så småningom att flytta söderut till Stockholm, medan Kirunafödde Atti Johansson, född 1917, kom att hamna i Ådalen.
Målaren Mats Berglund och skulptören Frans Brasowski tillhörde en yngre generation födda på 1930-talet. Brasowski kom från gamla Östtyskland och han sökte sig, enligt egen utsago, till Kiruna därför att vägen slutade där. (Det var innan vägen till Narvik byggdes). Det var så långt bort från efterkrigstidens Centraleuropa han kunde komma.
Nästa avsnitt: Konstnärlig kometkarriär i Piteå