Det är något med psykopater. Något med det på ytan bedrägligt trevliga, att det plötsligt och oberäkneligt kan slå över i våld eller ilska, okontrollerbart, oförutsägbart. Efter att ha läst först Marie Hermanssons Himmelsdalen som kom för ett par år sedan, en roman som handlade om en slags forskningsklinik där alla patienter var psykopater och nu Liselott Willéns nya roman, Jakthistorier som också roterar kring samma psykiska abnormitet, inbillar jag mig att jag kan förutspå fler böcker i samma genre. För det är spännande och nervkittlande med människor som inte agerar eller reagerar "som alla andra".
I handlar det om Erik Sorsa, en välrenommerad chefsrekryterare som anlitas av allt från stora globala koncerner med huvudkontor i New York och Brasilien till internationella välgörenhetsorganisationer med personalproblem. Erik Sorsa är specialist på att plocka ut psykopaterna bland de sökande. Han känner igen dem på kroppsspråket, på att de alltid har utmärkta vitsord men sällan mer än en referent eftersom de är utköpta på grund av de problem de orsakat på tidigare arbetsplatser. Därtill kommer att Sorsa misstänker att han själv går omkring med psykologiskt onormala drag. Men han är trött. Har flackat runt utan fast punkt i massor av år och bestämmer sig för att göra en paus i barndomsstaden Mariehamn. Där tillfrågas han om han vill ta sig an rekryteringen av ny chef för konstmuseet. Först tänker han säga nej, men så får han syn på en kvinna som intresserar honom. Ett jaktbyte. En som han vill fånga.
Det visar sig att kvinnan, Silke, är gift med en av sökandena, Michael Hansson som ägnar all sin fritid till att skriva romaner som aldrig blir utgivna. Sorsa utnyttjar sin position för att komma henne närmare.
Men det han inte förutsett är att hon är av samma skrot och korn. Att hon jagar lika hämningslöst och känslokallt som han.
Willéns prosa är avskalad. I de varvade inre monologerna och gestaltade scenerna skapar hon skickligt en ödesmättad stämning som smittar av sig på läsaren. Redan på första sidan slår hon an tonen: "Att aldrig lämna något till hälften gjort. Att aldrig underskatta sin motpart." Jag får känslan att vara i början av något svårfångat, obehagligt, något annorlunda. Men tyvärr håller det inte. Författaren lyckas inte övertyga mig. Alltför ofta lyser romanens tänkta konstruktion igenom och får mig att lyfta blicken från texten; det som skulle kunna vara en psykologisk thriller reduceras till trycksvärta på papper. Det jag fascineras av är inte psykopatens oförutsägbarhet men psykologin i hur en författare enbart genom ord på papper kan skapa en värld där jag som läsare tycks befinna mig om illusionen håller.