Om det hade rört sig om en fiktiv historia och ett deckarmanus, inlämnat av exempelvis Leif GW Persson eller Henning Mankell till sina respektive bokförlag, så hade lektörerna på respektive bokförlag (1): bestämt refuserat det som alltför oroväckande otroligt för utgivning och (2): stillsamt undrat om herrarna möjligtvis hade blivit spritt språngande galet rubbade?
Sorgligt nog tog cancern Hannes Råstam innan han hann bli riktigt klar med sitt magnum opus, om seriemördaren Thomas Quick, som sedan 2002 har återtagit sitt egentliga namn, Sture Bergwall.
Men journalistkollegan och tidskriften Filters chefredaktör Mattias Göransson åtog sig, ombedd av Råstam själv, att enligt hans intentioner slutföra redigeringen av boken. Råstam själv deltog envist i arbetet även från själva dödsbädden.
Thomas Quick, vem var nu det då?
Jo, det var om honom som dagspressen skrev då han erkände flera än 30 mord (främst på unga pojkar, som Charles Zelmanovits från Piteå och Johan Asplund från Sundsvall, men han bröt också mot sitt eget modus operandi och tog på sig det uppmärksammade dubbelmordet på ett holländskt par i Appojaure).
2001 gick Thomas Quick in i tystnaden, där han satt på Säterkliniken och avbröt allt samarbete med polisutredaren Seppo Penttinen, överåklagaren Christer van der Kwast, (sin egen) advokat Claes Borgström och terapeuten Birgitta Ståhle, som alla hade skaffat sig stadiga meriter och karriärer på Quicks generösa och aldrig sinande erkännanden.
Sex olika domstolar hade funnit honom skyldig till åtta av hans monomant framrabblade morderkännanden.
2008 tog Hannes Råstam kontakt med Quick/Bergwall på Säter och fick ett översvallande mottagande.
För honom berättade nu den mångfaldigt dömde massmördaren att - han egentligen var oskyldig till allt han hade erkänt och dömts för.
Han hade fabricerat allting på ett mytomanmässigt sätt - för att erhålla stjärnstatus och "bli någon" samt för att bli betraktad som den autentiska motsvarigheten till den fiktive kannibalen Hannibal Lecter, i Thomas Harris thrillers.
Allt detta, samt även för att matas med generöst oändliga mängder av beroendeframkallande mediciner.
I efterhand har Quick/Bergwall beviljats resning i mål efter mål och det har samfällt (ännu återstår några stycken, som förmodligen kommer att genomföras till hösten) kunnat konstateras att han är fullständigt oskyldig till allt som han har dömts för.
Man hör gång efter gång smällarna när den tappade hakan dunsar i golvet, under läsningen av Råstams bok. Dock är den inte riktigt "den rasande uppgörelse med det svenska rättsväsendet", som förlaget Ordfront närmast hetsande har skrivit på baksidan av bokens skyddsomslag.
I stället har Råstam ett nästan omänskligt tålamod och beskriver mycket lugnt, men djupt och grundligt övertygande, varje aspekt och varje facett och varje omständighet i vart och ett av de mord som Quick/Bergwall dömdes för. Och pulveriserar argumenten till aska.
Dessutom ger han rundhänt med utrymme och tackar till och med exempelvis den rabiate Quick-förespråkaren, journalisten vid Dala-Demokraten Gubb Jan Stigson, som fortfarande är fullständigt övertygad om att alla de gamla utredningarna var/är helt korrekta och att Quick/Bergwall är skyldig.
Stigson har skrivit nästan 1.000 artiklar om sitt favoritobjekt och man kan numera gott och väl jämföra honom med de ideologiskt enögda gamla socialdemokrater och kalla krigare, som fortfarande vägrar att inse att Fritjof Enbom inte var någon spion för Sovjet på 1950-talet, utan i stället en fullfjädrad mytoman.
Överåklagaren Christer van der Kwast, som bland annat har manipulerat förhör, underlåtit att diarieföra förhör samt rader med andra märkligheter utgör bara en av de kuriösa figuranterna omkring Quick/Bergwall.
Där återfinns också den lika märklige polisutredaren Seppo Penttinen, som bland annat envisades med att släpa dokumenterat helt oskyldiga människor till förhör i Appojaure-utredningen samt godvilligt godtog Quicks uppgift att han åkt rälsbuss till och från den då icke existerande orten Messaure och vid en annan utredning medverkade till beslutet att en hel sjö skulle dräneras vid jakten på förmenta kropps- och benbitar efter ett av Quick/Bergwalls "offer".
Quick/Bergwall ändrade mycket ofta på sina utsagor; hittade aldrig utan avsevärd hjälp fram till sina "mordplatser" när han lät sig vallas och mycket annat.
Ingen ifrågasatte heller hans tidiga permissioner till Stockholm, där han senare berättade för Råstam att han uppsökte Kungliga Biblioteket KB och beställde fram gamla tidningslägg, ur vilka han i lugn och ro kunde studera lämpliga mordfall som han därefter, i terapisessionerna, beredvilligt kunde dupera terapeuten att han "återskapat minnet av" och kunde berätta om.
Och ingen, eller i alla fall ett försvinnande fåtal, ifrågasatte någonsin något. Men det förekom att en polis yttrade att "han skämdes för att vara polis" men det förekom också att advokaten Claes Borgström helt och hållet devalverade sin yrkesheder och aldrig försvarade sin klient, utan tvärtom höll med om att han var skyldig och ofta brukade diskutera sitt inköp av en ny och stor lyxbåt med sin klient, i stället för juridiska spörsmål.
Det här är offensiv, närvarande och livligt skrämmande journalistik om en rättsskandal som är så otrolig, att man inte kan göra mycket annat än låta sig övertygas om den nu rapporterade hela sanningskaraten i densamma.
Och totalt tysta sitter kvartetten van der Kwast, Penttinen, Ståhle och Borgström och vägrar konsekvent att uttala sig eller låta sig intervjuas.