En förenklande teori måhända, psykisk sjukdom är knappast någon given synonym till rebellisk attityd. Ändå har jag svårt att inte slås av den samhällskritiska aspekten hos de internerade kvinnliga konstnärerna som skildras i Karin Johannissons Den sårade divan.
Se bara på Agnes von Krusenstjerna. Någon gång på 1930-talet ligger hon i ett förment lugnande bad på Långbro. I hennes patientjournal står Hysterika, en av tidens populära diagnoser där skrikattacker var ett av symtomen. Men var hon sjuk eller reagerade hon naturligt på en livssituation? I de självbiografiska Tony-böckerna har hon beskrivit längtan ur familjefängelset. Att hon senare också kände sig snärjd i en kvinnoroll anas av hennes levnadsteckning.
Kanske blir mentalsjukhuset en ventil, ibland säger hon sig längta dit för att få ”rasa ut”. Tämjd blir hon aldrig, hon fortsätter revoltera och är övertygad om sin egen genialitet. Snart lär hon sig också att använda sin diagnos för att få sin vilja igenom.
Redan i sin förra bok Melankoliska rum var Johannisson inne på att diagnoser ofta är tidsbundna och att människor som mår dåligt ofta för lättvindigt får en stämpel. När hon nu går vidare handlar det om hur sjukdomsförklarade människor kan gestalta sig med, eller mot, sina diagnoser. Växelspelet mellan tidsanda, kvinnoideal, diagnoser, läkare och patienter intresserar Johannisson.
Genom Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs, vars patientjournaler hon lusläser och kompletterar med fallberättelser, hittar hon tre patienter vars erfarenheter också kan avläsas i deras verk. Som anas av exemplet med Krusenstjernas Tony-böcker skapas därmed oväntade öppningar för förståelse.
I det inledande kapitlet ger Johannison förklaringar till bokens titel. De tre konstnärerna är alla sårade divor, en persona som skapades i 1800-talets operasammanhang där kvinnans tragik och öde var i paritet med mannens. Divan förhåller sig också till det moderna och självständiga kvinnoideal som växte fram under de första decennierna av 1900-talet: Den nya kvinnan.
Det som på papperet lät som frigörelse var omgärdat av patriarkala strukturer och gränser där en kvinna som gick över dem straffades, något som bokens tre huvudpersoner alla kom att få erfara. Utrymmet för normalitet har varit snävare för kvinnan än mannen, konstaterar Johannisson lakoniskt. Och visst redan att vara kvinnlig konstnär var, åtminstone under 1900-talets första hälft, att leva på den yttersta gränsens spända lina.
Även om jag tycker att abstraktionsnivån i boken här och var blir väl hög så berör, bildar och väcker den eftertanke. Man kan fråga sig vad det säger om vår samtid att allt fler sjukdomsklassas och skickas hem med en burk antidepressiva tabletter. Har fler blivit sjuka eller är det fler som upplever att samtiden kväver- och hetsar livet ur oss?