Konst
Britta Marakatt Labba
Tomas Colbengtsson
Galleri Lindberg, Luleå
Det rådde väckelsestämning och köpfest på Galleri Lindberg när Britta Marakatt Labba och Tomas Colbengtson hade vernissage härförleden.
Förenklat kan man säga att vi möter ett par konstnärer med olika temperament förenade av ett uppdrag, att berätta.
Den ena utställaren har valt tålamodets smala väg, det eftertänksamma sömmandet, i stygn efter stygn. Den andra har valt ett snabbspår till bildresultat, silkscreen på plåt och plexiglas.
Textilaren Britta Marakatt Labba har på senare tid börjat göra akvarelliknande infärgningar i sina broderier, vilket ger en ny tyngd och färgmättnad i bilderna. Detta kombinerar hon med stygn i varierande längder, applikationer, schattérsömmar och franska knutar för att åstadkomma intressanta texturer.
Det skapar form och riktningar i ytorna vilket ger rent måleriska kvaliteter. Exempelvis i bilden ”Morgonmöte” där hon har nyttjat franska knutar för att ge kristallin karaktär år ett snöfält i förgrunden samtidigt som hon lyfter fram ytan ur bottentyget.
I bilden ”Vi finns” har hon färgat in en fond med pigment som fått sprida sig i det blöta tyget och blommande fördrivas som i en akvarellmålning. Med den bakgrunden, som både ger himmel, skogar, bergsilhuetter och snötäckt mark accentuerad med franska knutar, broderar hon en renrajd med ackjor i ett skickligt nyttjande av mediets möjligheter.
I utställningen ingår även ett antal litografier som har broderier som förlagor. Här plattas dessvärre många av textilens texturkvaliteter ut av valsarna i litografiprocessen.
Medutställaren Tomas Colbengtson har valt en mer eklektisk och lättsinnig väg till bildresultat. Silkscreen, eller serigrafi, är ett plantryck där man med en rakel överför bilden via en schablon till ett underlag, själva tryckprocessen är sekundsnabb men det är i prepareringen av schablonen som det mesta av arbetet ligger.
I Colbengtsons fall är emellertid även detta ett snabbspår då han arbetar med fotografiska förlagor vilka till största delen utgörs av ett historiskt dokumentärt arkivmaterial. Dessa foton har han kombinerat med textfragment på samiska för att poängtera språkets betydelse för den nationella identiteten. Kanhända är det riktat till en tänkt hemmafront men för den oinvigde utgör texterna mer visuella ornament än något betydelsebärande.
Spontanitet sägs ju vara ett honnörsord och det finns en sådan omedelbarhet i Colbengtsons bilder, men hans anslag med ett övermått av kritigt vitt i bilderna döljer mer för mig än det tillför.