– Framtiden? Den frågan ställer vi själva. Det går inte att ens göra en prognos dagar framåt. Vi lever i en total dimma, men klart är att många förbereder sig för att lämna landet, säger curatorn och konstvetaren Andrei Erofeev.
Tillsammans med konstnären Artem Loskutov befinner han sig i Stockholm för att presentera utställningen "Pussy Riot and the Cossacks"som han curerat och som ska visas på Havremagasinet i sommar.
En utställning med rysk protestkonst från 70-talet fram till dags dato med konstnärskollektivet Pussy Riot som kanske den mest kända i västvärlden.
– Den ryska konstscenen har sedan 1700-talet varit mycket integrerad med den europeiska, med undantag under de 25 år vi levde under totalitärt styre. Protestkonsten är ett svar på makthavarnas ovilja till samtal med sina medborgare och började växa fram redan 1958, men då som underjordisk rörelse. Ett specifikt konstnärligt uttryck för Ryssland där gycklartraditionen, skrattet och ironin används för att få tillstånd ett demokratiskt samtal med makten. Det handlar om kampen för individuell frihet, menar Andrei Erofeev.
Han exemplifierar med byggandet av en skyskrapa i Sankt Petersburg som trots många runda bordssamtal och protester från stadens medborgare ändå skulle byggas. Svaret blev att konstnärskollektivet Krig gjorde en jättefallos vid en bro i anslutning till skyskrapan som restes vid broöppning.
– Ett bra exempel på hur skrattet används för att skapa dialog med makten, menar Andrei Erofeev.
Konstnären Artem Loskutov från Novosibirsk är med som representant för 2000- talets protestkonst. Han har tillsammans med konstnärsvänner sedan 2004 anordnat så kallade "Monstrationer" vid det sedvanliga 1-maj demonstrationer. Utrustade med banderoller med slagord som "Systemet - varför är du så nervöst" har de upprört den politisk polisen och kosackerna.
– Kosackerna var en sorts frivilliga militärer som fanns i södra Ryssland men utrotades av Bolsjevikerna. Nu är de tillbaka och går in och förstör konstverk, bränner böcker eller misshandlar som medlemmarna i Pussy Riot vid OS i Sotji.
Med Putins goda minne?
– Han säger ingenting, varken fördömer eller hyllar, säger Andrei Erofeev diplomatiskt.
Klart är dock att Putins samröre och samarbete med den ortodoxakyrkan, särskilt patriarken för Frälsningskatedralen i Moskva där Pussy Riot protesterade mot politiskt förtryck och krävde Putins avgång på grund av valfusk 2012, är gediget.
Liksom att kosackernas återkomst skapat problem för konstnärer.
– De har domstolarnas öra. Alla deras anmälningar går till åtal, med den konstnärliga friheten på förlorarnas sida, menar Andrei Erofeev.
Själv fick han inte lämna landet under de två år som den rättsliga processen pågick mot utställningen "Förbjuden konst" som han curerade 2007 på Sacharovcentret i Moskva.
– En tämligen liberal domare dömde förvisso till ansenliga böter, men inte fängelse som åklagaren ville. Det är jag tacksam över, liksom mina konstnärsvänner som hjälpte mig att betala.
Artem Loskutovs rättegång å sin sida förvandlades till ett stort konstnärligt event av hans vänner, vilket födde gensvar i landet.
– Mina konstnärsvänner bjöd in till filmvisning och utställning i domstolsbyggnaden, egentligen åklagarens bevisning och konstnärer hungerstrejkande i Sankt Petersburg för min frigivning. Tack vare den uppmärksamheten har "Monstrationerna" spritt sig till många städer i Ryssland, säger han.
Och just maktens motreaktion mot konsten är protestkonstens hjärta och själ, menar Andrei Erofeev.
– Utan reaktion ingen protestkonst.
Och vad är då drivkraften?
– Det finns en gräns för vilka kompromisser man kan göra mellan makten och konsten. I mitt fall passerade makten den skiljelinjen. Jag är mycket bekymrad över inrikespolitiken, därför fortsätter jag motståndet professionellt inom mitt yrke. Det handlar om frihet, säger Andrei Erofeev.