Konstnären som exotiskt geni

En pojke som inte fick måla, men som gjorde det ändå. En ung man som mot alla odds tog sig från vildmarkens Lappland till Stockholm och konstakademien. Som dessutom kan berätta historier - om sina tankar, om sitt liv och fundera om konsten. Och, inte minst, som enligt alla gällande kritierier anses ha lyckats som konstnär. Självklart ett ämne, intressant för dokumentärfilm. I kväll sänder SVT:s K-special Pojken som inte fick måla, en film om konstnären Erling Johansson signerad Maj Wechselmann.
Han sitter där som han brukar, mitt i en utställning målandes sina välkända porträtt - dem han kallar "värmebilder av själen". Kändisarna radar upp sig framför staffliet: Hans Blix, Kim Anderzon, Majgull Axelsson, Heidi von Born - av henne gör han ett fantastiskt fint porträtt -, Marika Lagercrantz, Jarl Alfredius, 20 porträtt på 30 dagar. Medan han målar berättar han sin historia, om Sarvisvaara, ödemarken där han växte upp, om pappa predikanten, om mamma som dog, om folket i byn som skrattade åt hans konst. De som spikade upp hans bilder som fönsterskydd bara för att visa sitt förakt för denna underliga böjelse att måla världen.
Prins Wilhelm talar hurtfriskt om Lappland till bilderna i en gammal film, här och var finns insprängt intervjuer med en ung Erling Johansson i början av sitt konstnärsskap och det Stockholm han en gång mötte på 50-talet rullas fram över TV-rutan.
Runt hans porträttmåleri kretsar de tjusiga damerna i sina typiska frisyrer som sig brukar på storstädernas gallerier. Storstadens människor som betraktar "den andre" med stora, välvilligt leende ögon. Erling Johansson framstår som Miman i Harry Martinssons Aniara, allseende och allvetande, med synpunkter på människans framfart i allmänhet och konstvetarnas i synnerhet.
Konstnären som geni, som vet något som vi inte vet, som ser det vi inte ser. Som dessutom inte kommer från den förväntade miljön utan från det exotiska Sverige, det nordligaste allra högst där uppe. Ingen dum utgångspunkt för en konstnärlig hållning i dessa diskursernas, berättelsernas, tidevarv. På så sätt säger filmen en hel del om konstnärernas villkor, om man väljer att se den så.
Men man kan också se filmen som filmarens avstånd till ämnet. Konstnären satt på piedestal, exotiserad och humorbefriad. Finns det en annan bild och hur skulle den i så fall se ut, blir funderingen som dröjer sig kvar. Finns det en människa bakom rollen eller är det en och samma sak?
Men Erling Johanssons egna gamla experimentfilmer Anima Mundi och Expulsi skulle jag gärna se i sin helhet på TV.