Pierre Bourdieu höll länge publiken i fascinerat skruvstäd med sina distinktioner mellan det kulturella kapitalet och det ekonomiska. Många i den konstnärliga världen menade, fram till för något decennium sedan, att det förstnämnda stod i motsats till det senare. Det handlade om trovärdighet, antar jag. Att konstnären, som skulle dela ut ett beskt piller för samhällets tillfrisknande, inte själv fick vara angripen av något så simpelt som viljan att tjäna pengar. Eller, etter värre, att redan ha fått sin egen blick grumlad av en fet aktieportfölj som spädde ut hans förmåga att uttala sig fullkomligt ärligt.
Att konstatera att det här har förändrats är ungefär lika kontroversiellt som att säga att det är gott med mat när man är hungrig. En framgångsrik konstnär kan (och bör?) idag också vara en rik konstnär. Pengarna behöver inte ens trilla in på kontot från den konstnärliga verksamheten. Björn Ranelid tjänar pengar på att posera i reklam för MQ eller Coop, aktiviteter som också är tänkta att leda till ökad bokförsäljning och inkomst. Samma sak när Camilla Läckberg eller Denise Rudberg svänger runt i långklänning på bästa sändningstid i Let´s Dance medan Dagens Industri imponerat redovisar hur mycket deras aktiebolag drar in.
Jag vet inte om man ska applådera eller förbanna utvecklingen. Men man kan misstänka att den gör något med konstnärens en gång så kritiska ambition. Konstnären har blivit guru i den företagsvärld över vilken han förr brukade svinga sin humanistiska- och etiskt vinande piska. Den cyniska hållningen där anställda utnyttjades och berövades sin mänsklighet kläddes av inpå iskalla benmärgen. Idag finns gott om konstnärer som istället anlitas i företagsvärlden för att agera konsulter i allt från kreativitet och trendspaning till hur man gör för ”att tänka utanför boxen”.
Konstnären blir allt mer en del av den värld han förut skulle leva i utanförskap till. Det har börjat skrivas böcker av konstnärligt verksamma människor inte bara om hur man lyckas med sin konst, utan hur man lyckas överhuvudtaget. Låtskrivaren, och den före detta idoljurymedlemmen, Andreas Carlsson släpper just sin Från idé till succé på det gamla finförlaget Norstedts. Här kan vi läsa om hur man måste slipa på sin sociala kompetens, att man bör undvika att omge sig med fel människor, fundera igenom sin frisyr och klädstil för att inte förstöra sitt varumärke, att man måste vara pålitlig och leverera i tid.
Det låter mer som en jobbsökarkurs på arbetsförmedlingen än som idéer från en musiker med konstnärliga ambitioner. Men Andreas Carlsson ser inte någon konflikt mellan musikaliskt skapande och karriärtänkande. Tvärtom. Han konstaterar att en hitlåt är den bästa kommunikatör som finns. Gör du den på rätt sätt finns här pitchen färdig i en slagkraftig titel och en kärnfull text, samt sånt som du (eller företaget dit du säljer den) vill förknippa med ert varumärke. Hitlåten tycks, om man kokar ned den till ett koncept, vara ett recept på framgång i vilken form som helst.
Här någonstans kliar jag mig i mitt hår som min flickvän klippt helt utan tanke på hur man bäst förmedlar den jag är, eller borde försöka framstå som för min egen överlevnads skull. Muttrar att vissa konstnärer blivit ungefär lika välartade, välanpassade och nytänkande som vilka banktjänstemän som helst.