Året som stipendiat redovisar hon nu med måleri och skulptur i galleriet på Konsthallen. Bortsett från några tematiskt återkommande figurer är det mesta nyproducerat sedan hon hade sin debututställning på Norrbottens museum 2010.
Redan nu ska sägas att som konstutställning betraktat är det en ojämn uppvisning men som redovisning av ett arbetsår, något annat var det väl inte menat att vara, så finns det inget att klaga på. Stipendievistelsen har hon tagit på allvar, hon har sannerligen inte
legat på latsidan.
Nilsdotter är en konstnär som står i allra bästa mening djupt förankrad i klassisk tradition. Något som ansetts otidsenligt av den så kallade samtidskonsten och dess fanbärare.
Det känns en smula obehagligt om det är ett tidens tecken att bildade människor tycker att studiet av människan och de mänskliga måtten är att betrakta som något otidsenligt. Som om allt vore sagt och kartlagt om oss själva. Alla håller ju inte med om att det är så och som motrörelse till hantverkets förflackning är, glädjande nog, den figurativa konsten på väg tillbaka.
Halva utställningen har ett badtema och det första som möter betraktaren är en målad skulptur av Systern Beda C Dopping. En självbelåten dam i badmössa som sticker upp sitt huvud som en najad ur ett skummande vatten. Skulpturen är utförd i jesmonite, ett relativt nytt material som består av en akrylpolymer och ett kaliumsulfatpulver. Det är ett giftfritt, slagtåligt och beständigt material utmärkt för gjutningar. Över ena väggen dyker Systern Ada B Dopping - som fisken i vattnet i röd baddräkt medan en omålad Tant Ada och B. Dopping med samlad min håller koll på det färgglada sällskapet. Målade skulpturer är faktiskt en del av den klassiska traditionen.
Under antiken var marmorskulpturerna inte vita utan bemålade. Popkonstnärer som exempelvis Duane Hanson arbetade under 1970- och 1980-talen med superrealistiska plastfigurer i naturlig storlek. Samma humoristiska och välvilliga förhållningssätt som Hanson hade till sina motiv har Nilsdotter till sina skulpturer. Det verkar nästan så, fast det borde inte finnas någon anledning till det, att Nilsdotters humoristiska inslag blir en slags ursäkt för motivvalen.
I utställningen ingår även en del oljemålningar. De känns inte lika övertygande som skulpturerna. Många av målningarna, med några undantag, anfäktas av en viss kritighet som släcker klangen i färgerna. Ett av undantagen är den monumentala Kom små apor, så dansar vi! Det här är ju ändå bara en dröm. Det magnifika montaget bestående av sju dukar med rödgula ramverk är som gjort för en offentlig utsmyckning.
Varje sann skulptör är också en god tecknare. Nilsdotter är inget undantag. I teckningen löses formproblemen innan de får skulptural gestaltning. Två större teckningar och tre grafiska blad ger syn för sägen. Förutom baderskorna ingår även apor, grodor och den unga Love med sin vänliga uppsyn i rollbesättningen. I guldfärgad barockinramning med fladdrande hår i vinden, med blicken fäst på horisonten och med grodan på axeln drar Love Fiskargroda ut på nya äventyr.