Konsthallen 20 år
Nedslag & Höjdpunkter
Luleå Konsthall, Kulturens Hus
Konst
Den 3:e december 1993 öppnade Konstens Hus i det gamla nedlagda Domus interiör på Smedjegatan i Luleå. 2007 flyttade verksamheten till nya ändamålsenliga lokaler i nybyggda Kulturens Hus. Jag minns att jag synpunkter på flytten, inte för att jag tyckte att den första lokalen var bra, det var den verkligen inte, utan för att jag tyckte att man skulle sprida utkulturlivets institutioner, ju fler ingångar ju livaktigare stad. Dessutom fanns det i det gamla foajéfiket en välkomnande intimitet som kanske, inser jag nu, endast är saknad av de närmast sörjande, vi som fikade där. Det skall erkännas att flytten onekligen blev det publika lyft som förespeglades oss av beslutsfattarna.
Genom åren har konsthallen visat 568 utställningar, ett imponerande antal! Runt dessa visningar har det bedrivits ett konstpedagogiskt publikarbete som naturligtvis vidgat intresset för konst och som tillsammans med många andra krafter bidragit till det gynnsamma konstklimat vi har idag. Kunde man även lösa erättningsfrågorna, medverkans - och utställningsavtalet, MU, för konstnärernas arbetsinsatser så skulle Luleå kvalificera sig som en av landets mer progressiva kommuner på konstområdet.
För att hugfästa minnet av konsthallens tjugoåriga verksamhet visar man i Galleriet och i konsthall 3 ett litet men kvalitetsmässigt bra urval av den konst som kommunen inköpt under dessa år. För mig, som har sett de flesta av dessa utställningar, blev utställningen något av en vandring längs memory lane. Utställningen inleds med en målning av Luleås främsta affischnamn, Karin Mamma Andersson, från en utställning 2001 på gamla Konstens Hus, med ett psalmverscitat som titel – Min håg och tanke jag vänder. Psalmverstragglandet från kvarsittningarna på lördagseftermiddagarna i min gamla folkskola får äntligen någon slags förklaring och inledningen rinner upp som ett rinnande vatten. ”Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer, till dig o Gud som är barnens vän”… Efter det dubbelt omtumlande igenkännandet följer en rad återseenden. Ett par ohämmade litografier av Nina Bondesson där Frans av Assisis kära hund blänger galet omkring sig klappad av ett otal händer, man vet inte om han skall slicka på dem eller bita. Sture Meijers surfare är en gammal bekantskap från 2001. Däremot kommer jag inte ihåg Olle Kåks häftiga målning Slick från år 1997 trots att jag skrev om hans fina utställning på övre planet i gamla Konstens Hus. Slick var en positiv ny bekantskap. Lena Flodmans bronsskulpturer minns jag däremot mycket väl. Hon samlade strandfynd vid italienska Marina di Petrasanta. Det var kvarglömda gummistövlar, dockor, flaskor, korkar och annat övergivet gods som hon satte ihop till nya konstnärliga utsagor som hon sedan lät gjuta i brons. Andra minnesvärda återseenden var Kajsa Holmstrands Rörlig grafik, hon visade ett hav av dem 2006. Holmstrand arbetar med Pythagoras sats och tillämpar den tredimensionellt (Fermats gåta). Den välkände skulptören Torsten Renqvist som hade sitt sommarhus i Sandsjärv i Överkalix, var den som fick inviga det gamla Konstens Hus 1993. Han är representerad i utställningen med bronsskulpturen Ballongfärd, måhända en gestaltning av Andrées polarexeditions snöpliga kraschlandning på packisen efter endast 43 timmar 1897?
Från Övre Morjärv, inte så lågnt från Sandsjärv, kommer Susanne Simonsson som hon hette 2007, (numera Johansson) hon fick inviga konsthall I vid nystarten 2007. Då köpte kommunen den fantastiska målningen Vintertystnad II. Även Roj Fribergs litoserie Ur Spöksonaten lämnade ett bestående intryck, så även Erik Holmstedts foto av den förfallna neoklassicistiska järnvägsstationen i Kirovsk som blir till en påminnelse om alltings förgänglighet. Inga imperier består!
Ett särskilt glatt återseende var även Marianne Öqvist Franks fantasiskt fina tuftade textil Bomärken från 1993 inlånad från Alviksskolan.
Utställningen Konsthallen 20 år ger en representativ bild av mainstream inom svenskt konstliv under samma tid.
Detta är inte sagt som ett negativt omdöme, det är så här konstlivets huvudfåra såg ut och det är gott nog.