För en tid sedan träffade jag på en konstnär som flyttat upp till Hälsingland från södra Sverige. Tillsammans med en konstnärskollega tog han initia-tivet till att uppsöka ett kommunalråd i en av de mindre kommunerna. <br>Konstnärerna, bevandrade såväl i samtidskonst som i entreprenörskap, presenterade en idé om ett konstverk som likt en form av drake, förankrad i den hälsingska myllan skulle flyga över kommunen under några sommarveckor i samband med ett evenemang.<br>Kommen ungefär till mitten av presentationen reste sig kommunalrådet upp med orden ?men va ä det där för joll?? och lämnade rummet. <br>Bakom sig lämnade han därmed också två förbryllade konstnärer som inte förstod vad ordet ?joll? betyder. <br>?Joll?, eller möjligtvis ?jåll? ? ordet är talspråk ? är som många dialektala uttryck aningen svåröversatt. Närmast kommer jag betydelsen om jag använder det vedertagna norrbottniska uttrycket ?svammel?, naturligtvis uttalat med sch-ljud. Något som är ?jolligt? är alltså ingenting som vuxna karlar vill lyssna till eller ännu mindre satsa pengar på, fick konstnärerna lära sig.<br>Har haft anledning att tänka tillbaka på den där historien nu under Vinterbiennalen i Luleå. För nog måste många ha ställt sig frågan vad som egentligen är konst under de år konstnärsgruppen Kilen arrangerat sina biennaler, sommar som vinter. Är snöskulpturer verkligen konst och är det konst eller bara konstigt att låta mura in sig i bakom tjocka murar av snö och is? Betyder det något, får det konsekvenser, berör det någon? Gör det överhuvud taget någon skillnad?<br>Dessa frågor diskuteras flitigt där på Gültzauudden dessa dagar, inte bara av konstkännare som vet att använda samtidskonstens alla begrepp, utan också av de flesta människor som strömmat till. Stundtals liknar det en folkfest, med barn som åker i Hans Englunds designade jättedrake, vuxna i pjäxor som ställt skidorna åt sidan för att ta sig en konstrunda, bär skridskorören i handen eller kommer flanerande från stan. <br>Vinterbiennalen är helt enkelt en unik konsthändelse som väcker diskussioner även utanför den rofyllda mumiekällare som konstens etablerade institutioner ibland ter sig som. I år bidrog dessutom konstnären Lars Lundqvist starkt och verkade paradoxalt nog som en temperaturhöjare för hela biennalen, något som behövs för att den ska leva vidare och inte konserveras.<br>Oavsett vad man tycker om Lundqvists verk så har det fått oss att känna kylan, fundera över livsbetingelser, tänka på och förhålla oss till honom och hans konst. Kanske också till oss själva, särskilt de som vågade föra ett skrikande samtal över muren för att sedan lämna honom åt sitt öde och gå hem till stugvärmen. <br>Allt är berättelser, sägs det ofta i dag, och Lars Lundqvist har med sitt verk sannerligen lyckats skapat sin berättelse i en tid när det inte längre går att definiera konsten som enbart någon estetisk formuttryckande verksamhet. <br>Till skillnad från sina kollegor i Luleå tycks inte kommunalrådet i den lilla Hälsingekommunen ha något särskilt förhållande till samtidskonstens ständiga försök att söka sig nya vägar. Men frågan är om Luleå-politikerna kommer att fortsätta sin satsning på konstbiennaler nu när EU-pengarna har tagit slut. Kilens Dan Lestander uttryckte inför Vinterbiennalen en viss oro över arrangemangets framtid. För fantasins och konstklimatets skull får vi hoppas att oron är obefogad.<br>
