Konsten som berättelse

Deras konst präglades av ett djupt allvar och starkt patos i samtidens sociala frågor ofta gestaltade i allegoriska bilder målade med tidens nyfabricerade syntetiska färger. Vinrött alisarin, smaragdgrönt, syntetiskt ultramarinblått och pariserblått ingick ofta oblandade i paletten. Bilderna var laddade med symboler och hade ett psykologiskt djup förenat med noggrann uppteckning och med ett skärpedjup genom hela bilden. Korrespondenserna med det engelska brödraskapet känner jag tydligt i Wollters bilder Här I och Här II som lär handla om henne själv och den döda systern. Det är någonting i ljussättningen och i färgtonerna som ger mig de här associationerna. Vi väva, Barnet, Ledtråd eller De röda skorna ger samma koppling. Bildskärpan är inte densamma som hos Holman Hunt, Millais eller Rosetti men mycket av det övriga, de narrativa, det allvarliga budskapen och framförallt bildberättelserna. Prerafaeliterna ville diskutera de stora frågorna livet, döden arbetet och religionen. Wollter vill belysa minst lika stora frågor nämligen vadan och varthän. Det gör hon genom att se det förgångna och det kommande ur barnets synvinkel. Särskilt poängterar hon flickebarnens kvinnotillblivelse. Hon speglar sig själv och omvärlden via omtanken om barnen och dess förhållande till vuxenvärldens obegripligheter. En återkommande symbol är de trassliga garnhärvorna, en bild av livets komplexitet. Ett annat drag som Wollter har gemensamt med prerafaeliterna är det goda hantverket. Hon är en driven tecknare, en kompetent målare och en suverän akvarellist. Det sistnämnda finns inte med i den här utställningen men kan med fördel ses på hennes hemsida. Den goda tecknaren kan man tydligt se i digigraphin Lager (kärt barn har många namn ibland kallas tekniken Fine Art Giclée, Digiprint, Pixographi eller Hyperchromes). Bilden Lager är som ett telefonklotter med bildreferenser där hon sätter in sig själv, måhända sitt eget liv, i ett tidsflöde från Jan Vermeer van Delft - vadan, till nutiden, och framtidens - varthän. Hon experimenterar även med andra typer av lager, nämligen måleri på plexiglas vilket ger en reell djupverkan i det att man ser ett motiv genom ett annat. En annan bild som dröjer sig kvar är den lilla poetiskt laddade målningen Där. I ett skymmningsljus står två barn, till synes tysta och håller varandra hand i hand vid en lutande ledningsstolpe. Framtiden är oviss och skrämmande. Samma motiv fast närmare barnen utgör bilden Vägen. Vadan och varthän? Wollter är en berättande konstnär, som ofta väljer det djupt personliga och varvar det med det allmängiltiga. Det är inte oproblematiskt, stundom tar det självterapeutiska över och det blir alltför privat eller så kan i vissa fall det förkunnande uppdraget ta över och bilderna bli alltför övertydliga.

Konsten som berättelse

Det vilar något av prerafaelitiskt allvar över Stina Wollters bilder på Galleri Skåda. Det prerafaelitiska brödraskapet var en rörelse som uppstod i England under mitten av 1850-talet.