Konsten hittade hem i Luleå

När konstnären Juan Carlos Segovia för första gången ställer ut separat i Luleå konsthall handlar det en hel del om minnet, men också om språk. Han är född och uppvuxen i Córdoba i Argentina. Landets andra stad i storleksordning, där bor drygt två miljoner invånare. Sedan den 17 januari 2003 är han bosatt i lilla Luleå. -Jo, jag minns exakt datumet, säger han med ett skratt. - Kylan, mörkret, klart det var skillnad. Men jag känner mig som hemma här, att komma hit var lite som att hitta hem. Leksaker för vuxna
Förra året var han Luleå kommuns ateljéstipendiat, vilket innebär att han fick tillgång till gratis ateljé under ett år ute på Kronan. Stipendieåret avslutas med en utställning på Konsthallen. - Jag har alltså kunnat tänka på utställningen rätt länge och något av det första jag kom att tänka på var en leksak min pappa gjorde till mig hemma i Córdoba. Han byggde en lastbil till mig - min pappa arbetade med att bygga maskiner - och farfar gjorde hjulen. Det var en fin lastbil, den såg verklig ut och har blivit ett mycket speciellt minne för mig. Ett fint minne, att han tog sig tid och att han gjorde det så ordentligt. Där någonstans började mina tankar på leksaker för vuxna. Av en barndomsbild har Juan Carlos Segovia skapat grafik, bilder som han med stora stygn och grova trådar fäst i en ram, som en livsväv. På en fritt svävande kub finns foton från barndomen tillsammans med teckningar han gjorde som riktigt liten. På en sockel sitter en nalle, handsydd och försedd med ett blinkande hjärta. På en annan en vacker metallskulptur, stram och formsäker. -Jag tänker mig att det är en hund. Jag hade en hund när jag var liten, skulle gärna ha det i dag också. Egentligen gillar han mest att arbeta i metall och sten, men att döma av materialvalet till den kommande utställningen tycks inte mycket vara honom främmande. Bråkat med svenskan
På golvet inne i ateljén står till exempel något som påminner om en kaktus, utskuren i sprödaste trä. - Kaktusen kämpar mot omständigheterna, växer utan vatten, i den magraste av jordar. Ändå blir blommorna något av det vackraste man kan se. Till flera av verken har han skrivit texter, bråkat med de svenska orden, slagit i lexikon, frågat och skrivit om. Han tänker inte längre på spanska när han skriver och talar svenska, det är ingen idé säger han, det blir så konstiga meningar. Men ofta skriver han något som utgångspunkt för sin konst, fragment, minnesanteckningar. I Argentina gick han sju år på konsthögskola. De fyra första åren kan jämföras med vår bildlärarutbildning och de tre följande med specialinriktning på skulptur. Att han skulle bli konstnär har han alltid vetat, det var alltid en självklarhet och under de första yrkesverksamma åren arbetade han med att arrangera internationella konstnärsymposier i Córdoba. - De flesta i Argentina har sitt ursprung i Europa, min farfar kommer från Spanien, och våra blickar är vända ditåt, även inom konsten. Det finns visserligen de som blickar inåt landet, mot indianernas konst, söker efter en egen identitet, men det är ingen stor rörelse och gallerister och konstköpare är helt ointresserade. - Det offentliga stödet till konst och kultur i Argentina är i princip obefintligt och trots att det är svårt att leva på sin konst även i Sverige så är det ändå stor skillnad, säger Juan Carlos Segovia, och pratar sig varm för tillgången till Konstnärernas kollektivverkstad ute på Kronan. Nya tekniker
Där har han vikarierat som föreståndare, men framför allt träffat kollegor. - Det viktigaste som hänt mig som konstnär sedan jag kom hit är väl kanske att jag fått lära mig flera nya tekniker genom att jag gått kurser eller kommit i kontakt med andra konstnärer. Jag tycker på ett sätt att mitt seende har öppnats. Närheten till naturen betyder också mycket, liksom lugnet. Ändå finns det naturligtvis en hel del att sakna för den som lämnat sitt land och i den grupputställning som Juan Carlos Segovia just nu deltar i tillsammans med en rad norrbottenskonstnärer i Murmansk heter hans bidrag Längtan -en bänk i trä och metall som liknar en båt redo att lägga till eller ge sig av. Han längtar efter familjen naturligtvis, efter språket, men också efter myllret från många människor. Dessutom emellanåt påtagligt efter fysisk närhet människor emellan. På Konsthallen kommenterar han saken i verket Björnkram, en slags parkeringsplats med plats för kramar. -Som argentinare är jag van vid att röra vid människor, att kramas. Här i Sverige har jag fått lära mig av med det, här skär handen fram som ett svärd när människor möts.