En securitasbil kommer inifrån området där provbrytningen efter järnmalm ska ske. En annan kommer utifrån vägen. Det är vaktavlösning i det omstridda Gállok. Den här gången får vakterna kliva över, genom, under ett nät av lassolinor, garn och tygremsor. Det är en färgstark installation, Ruvkegiella/Gruvfällan, som nu spärrar av vägen. Konstnärliga uttryck har blivit en del av kampen mot gruvetableringen.
– Den visar att allt hänger ihop, men också hur sårbart livet är. Klipper man av någonstans blir det aldrig detsamma igen, beskriver Jenni Laiti installationen.
Konstworkshop
Hon är en av initiativtagarna till den konstworkshop som ägde rum i Gállok tidigare i veckan. Gállok är platsen där det brittiska företaget Beowulf Mining och dotterbolaget Jokkmokk Iron Mines har tillstånd för provbrytning av järnmalm. Sedan sommarens början har aktivister försökt förhindra provbrytningen, med flerfaldiga avhysningar av polisen som följd. Konstworkshopen var ett initiativ av samiska kostnärer, men redan innan den drog igång hade Katarina Pirak Sikku besökt platsen för att göra ett konstverk av händelserna på plats.
– Jag lade ut flera bitar av markduk på vägen och i båda ändar av duken lade jag aska, för att jag skulle få spår av dem som trampade och körde på duken. Jag ville ha ett slags markens vittnesmål av det som händer.
Hon fick sina spår både av människor och traktorer, och av de aktivister som blev gripna av polisen och införda i en buss. Och konsten är, menar hon, en viktig del av samhällsdebatten. Där politiken använder ord, talar konsten mer direkt till människors känslor.
– Som konstnär är du fri att ha en egen agenda. Det här är mitt inlägg i gruvdebatten för att väcka folk emotionellt.
Symbol för renskötsel
De vakter som ska gå på sitt pass vid provbrytningsschakten denna kväll möts av en stor samisk flagga som vajar högt uppe mellan furukronorna. Nedanför står Anna-Stina Svakko och skapar ett nät av gamla och nya lasson. Det är linor från Malå sameby i söder till Girjas i norr.
– Jag vill visa att den här kampen gäller hela Sápmi och egentligen hela världen. Lassot är symbolen för renskötseln och flaggan för hela det samiska folket. Medan andra aktivister här använder sina kroppar, så använder jag min konst.
Lena Viltok och Leila Nutti har tagit med sig färger och penslar och inbjuder de gruvmotståndare som har samlats i den lite kyliga kvällen att måla på en stor spånskiva. Tillsammans skapar de ett konstverk som ska bli en del av den konstnärliga barrikad som ska resas, mer som ett symboliskt hinder för gruvbolaget, än ett verkligt svårforcerat dito. En tavla växer fram med renar, träd, hundar, fiskar, kåtor, händer och ögon.
Samisk politisk konst
Samtidigt passerar vakterna det konstverk som kanske väckt mest reaktioner under veckan, nämligen Anders Sunnas lilla sandlåda. Där, bland små traktorer och grävmaskiner i plast, finns också två leksaksgrisar. På den ena står ordet Polis och på den andra Securitas. Jag frågar Anders Sunna vad han tror är så provocerande.
– Jag tror att folk stör sig på att det kallas för konst, och att det var där, i det sammanhanget och på den platsen. För egentligen var det väldigt oskyldigt. Jag satte min son och två andra barn att leka med grejerna – och grisar råkade vara de djur jag hade till hands – och när leken var över var också installationen klar. Sedan åkte vi hem.
Anders Sunnas konst är uttalat politisk. Han målar sin familjs och samernas historia och samtid, och det är inte en smickrande bild av statens hantering av Sveriges urfolk han förmedlar. Det är, säger han, en bra uppgift för en konstnär att tillföra den politiska debatten nya infallsvinklar och få människor att tänka till. Just samisk politisk konst tror han kan provocera extra mycket.
– Folks bild av samisk konst är turistkonsten med renar och fjäll, och det blir provocerande när man bryter mot den gängse bilden.
Han tillmäter konstens kraft i politisk kamp en stor betydelse. För konsten kan man, säger han, inte flytta ut från människors sinnen när den en gång har fastnat där.
– En bild sätter sig direkt i människors medvetande, och går inte att bära bort som en människokropp. Och om polisen skulle börja bränna ner konst – hur skulle det se ut?
Installationen blev klar
Konstbränning blev det inte i Gállok, men när den tredje polisinsatsen ägde rum för att bereda väg åt gruvbolaget klipptes installationerna bort och föstes åt sidan. Tavlor kastades i diket och när envetna demonstranter gång på gång satte upp dem på vägen igen, kom till sist en traktor med framlastare och körde undan dem. Och Jenni Laiti konstaterade att installationen Ruvkegiella var färdig i och med att vaktbolaget och polisen gått igenom den.