"Konsten får gärna bära på en hemlighet"

En stor sten kopplad till en vajer som förankras vid en tung stålplatta från SSAB. En minimal motor driven av solenergi, växlar från cyklar och mopeder - en ganska komplicerad teknik som klurats ut i detalj ute på universitetet och av en lokal ingenjörsfirma som gör att stenen under sommarbiennalens gång färdas 40 meter. - Jag gillar titeln, att den är lång och vacker. Den fångar verket väldigt bra. Den tunga stenen, som vrider och kränger. Men konstruktionen med en vajer som sakta spänns innan den ger efter gör också att stenen gör ett hopp, eller åtminstone ett litet ryck ungefär var tionde sekund, vilket ger en plötslig känsla av viktlöshet, säger Mikael Lundberg, som länge förhöll sig skeptisk till det där med titlar. Ett eget språk
- Konsten är ju ett eget specifikt språk och jag har alltid tyckt att det är svårt att använda mig av ett annat språk som beskrivning. Men så började jag jobba tillsammans med poeten Magnus William-Olsson och det gav mig ett nytt, men mycket starkt förhållande till det verbala och skriftliga språket. Numer använder jag mig ofta av hans poesi i mina titlar. Som i våras när Mikael Lundberg ställde ut på Millesgården i Stockholm. Då löd titeln för utställningen, som var en presentation av hela hans konstnärsskap, Kliver ur min avsikt och faller. Kanske innehåller titeln en antydan om konstnärens förhållande till sina verk. Dem som han skapar utifrån en idé, men som påverkas av teknikens möjligheter eller begränsningar, av olika samarbeten och inte minst av betraktarnas egna tankar. - Som konstnär måste man ha stor tolerans, särskilt när man som jag ofta jobbar med mycket teknik. Man måste acceptera att en maskin ser ut på ett visst sätt, att verken förändras beroende på förutsättningarna. Jag har lärt mig att vara flexibel för att nå mina mål, för det är idéerna som är centrala i mitt arbete, säger Mikael Lundberg. Enkel skiss
En klok inställning kan man tycka, särskilt just nu. Den skiss Mikael Lundberg skickade in till Luleåbiennalens curator Jan-Erik Lundström var i och för sig mycket enkel. Men den tekniska konstruktionen var desto mer komplicerad och länge var det inte säkert att det hela skulle gå att genomföra. När de tekniska frågorna väl var lösta hade Mikael Lundberg fullt upp med annat arbete, kunde inte åka upp till Luleå för att börja bygga. Därför har hans verk skapats på plats i Luleå av arrangörerna Kilens medlemmar Carlos Segovia och Jan-Erik Falk. - Det är storartat att de satsat så mycket. Själv har jag inte haft någon kontroll över hur verket kommer att se ut. Jag har lämnat ut det och Carlos och Jan-Erik har löst det enligt sina estetiska normer, säger Mikael Lundberg, som ofta i sitt konstnärsskap arbetat med utgångspunkt i tid. Bland hans mest omtalade verk finns bland annat
Lifeline, där han försåg sig själv med en GPS-sändare som under 506 dagar registrerade hans rörelser var tionde sekund, och Life-timer - ett digitalt ur som räknar de återstående sekunderna i hans liv, baserat på statistiska uträkningar. Men också trädet i Wanås skulpturpark i Skåne som han lindade med kilometerlång koppartråd. Eller den där föränderliga asfaltskuben som han först placerade i New York och några år senare bland annat i Umedalens skulpturpark i Umeå, där han också ställde ut på Bildmuseet förra året. Första gången
Det är också hans kontakt med Jan-Erik Lundström, som till vardags är chef för Bildmuseet, som förde honom till biennalen i Luleå, som han aldrig hade hört talas om tidigare. - Fattar egentligen inte varför, men så illa är det. Jag är mycket imponerad av Kilens arbete och över nivån på biennalens deltagare. Hoppas att det här får fortsätta, att folk i stan förstår vad ni har här, säger Mikael Lundberg, som invänder mot mitt påstående att han ofta arbetar utifrån idéer om tid. - Det tycker jag har blivit ett förenklat epitet på min konst. Tid är bara en aspekt, när du och jag sitter här och samtalar handlar det ju också om tid. Det här verket har mer att göra med kontraster. Den otroligt stora stenen mot den väldigt lilla motorn. Och om interaktivitet - verket är helt beroende av väder och vind eftersom det styrs av en solcell. Stenen kommer också att riva upp gräset under sin två månader långa färd. Lämnar efter sig ett sår, en skrift om man så vill. Kanske en berättelse. En hemlighet
Konsten ska gärna bära på en slags hemlighet, säger Mikael Lundberg och talar om att bra konst kan ta fram det där vi går omkring och bär på. - Det handlar inte om att jag som konstnär har tänkt ut vad som ska hända, utan det där sker i mötet mellan verket och betraktaren som i allra högsta grad är medskapande utifrån sina förutsättningar. Det här verket kommer att förändras hela tiden, i varje ögonblick är det ett nytt verk. Tyvärr får jag som konstnär sällan tillgång till betraktarnas tankar, de förmedlas bara av kritiker och journalister. Det här verket får jag inte se i sin helhet och jag kan känna en sorg över att inte få se barnet växa upp, säger Mikael Lundberg, som hoppas på en dokumentation. Å andra sidan är han van vid situationen, många av hans verk är föränderliga över tid. Som asfaltskuben eller Spår av ett minne - en jättelik glasform fylld med 35 procentigt saltvatten och försedd med en värmeslinga som får vattnet att sakta dunsta. - När verken är utställda bär jag dem med mig i min kropp, liksom följer processen. Det är också en form av dokumentation.